Det finns en jazzpianist jag dyrkat mer än alla andra tillsammans: Bill Evans. Han har följt mig, eller snarare jag honom, från unga år och genom decennierna, även efter det att han alltför tidigt, 1980 vid endast 51 års ålder, gick under i sviterna av det drogmissbruk som tagit så många jazzmusikers liv. Fortfarande återkommer jag flitigt till hans många inspelningar. Varje gång slås jag av hans briljans och sensibilitet, som om jag inte redan visste.
Ovanstående bild visar konvolutet till den LP som gavs ut ett par år efter hans död och som spelades in 1977 (och med tre bonusspår även finns på cd), med Eddie Gomez på bas och Eliot Zigmund på trummor.
Här finns kvintessensen av hans enastående musicerande, såväl i egna kompositioner som i några av de populära melodier som han älskade att förädla och göra till sina.
Just denna förmåga att göra en vacker melodi ännu vackrare genom lyrisk frasering och harmonisk konstfärdighet har alltid väckt min beundran. Lyssna till exempel på hans version av den irländska melodin "Danny boy" ("Londonderry Air"), som finns på en annan inspelning. Det liknar något jag känner igen från min barndom när enkla andliga sånger av begåvade sångare som Einar Ekberg och Göran Stenlund stundom kunde höjas till uttrycksfull konst. Varje genre har sina mästare som kännetecknas av att de utvinner mer än väntat ur ett grundläggande och till synes ganska enkelt material.
Bland spåren på den här skivan finns ett annat tydlig exempel på en sådan förädling och som därtill genom titeln sticker ut från de övriga. Jag syftar på temat ur filmen och tv-serien MASH, ett stycke som Evans ofta spelade och som har den märkliga titeln "Suicide is painless". Jag minns MASH men inte om, och i så fall hur, denna komedi om ett fältsjukhus i Koreakriget kunde motivera ett sådant påstående.
Däremot är just den titeln intressant sett till albumet som helhet, eftersom flera av melodierna är hommager till några av Evans vänner och anhöriga, bland dem två som faktiskt begick självmord. Den ena är brodern Harry ("We will meet again - For Harry") - en ömsint ballad med både vemod och hågkomster av lyckliga stunder. Eddie Gomez basspel är viktigt här i dialogen med Evans´ kristalliskt blixtrande reflexer i pianots diskantregister.
Trots molltonarten framstår även minnet av den andra, den tidigare flickvännen, i försonande ljus ("B-minor Waltz - For Elaine"). Stilla klingar en förstämning som skingras med distinkta toner i luftig, avklarnad diskant. För att slutligen landa, ritardando, i några brutna, skimrande ackord.
Nej, för efterlevande är självmordet ingalunda smärtfritt. Men: "You Must Believe In Spring" och mycket kan sägas "Without A Song" om minnena "Sometime Ago". Skönheten hör till det som består och med musikaliskt bistånd går livet vidare.
Den lyriska impressionismen är genomgående och jag tror inte att jag tar så fel om jag uppfattar detta album som tematiskt. Det är i alla händelser i samtliga nummer fråga om pianomusik av allra högsta karat.
(Inspelningen kan avlyssnas på både Youtube och Spotify).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar