Daniel Harding hade samlat Berwaldhallens styrkor - SRSO och Radiokören - plus gästande sångsolister i lördagens konsert med Mozarts ofullbordade Grosse Messe i c-moll, K 467 som huvudnummer. Det är Mozarts främsta sakrala verk, ett sannskyldigt kraftprov i barock stil som inte lämnar något övrigt att önska vad gäller konstförfaren kontrapunkt. Men mer än så - skönsång av guds nåde från en kvartett solister och en mångstämmig dubbelkör.
Att Camilla Lundberg i DN hade vissa invändningar mot både den ena sopranen, körens insatser och det "gravitetiska" i Hardings tolkning förbryllar mig, eftersom jag som regel brukar vara rörande överens med henne. Kan vi verkligen ha varit på samma konsert? Samma program gavs första gången redan på fredagen, så möjligen är det en del av förklaringen.
Jag tyckte nämligen att det kraftfullt gravitetiska i körens "Qui tollis peccata mundi" var mer gripande än jag någonsin tidigare hört det. Det ska vara tyngd i de här massiva, fallande tongångarna, för här är vi vittne till Guds Lamm i en grym procession mot avrättningsplatsen. Ljuvliga "Et incarnatus est", som skrevs speciellt för hustrun Konstanze, är motpolen och sjöngs av Elisabeth Breuer med precis den kärleksfulla sirlighet som den graciösa melodin fordrar.
Det stämmer att mässan i det här framförandet tydligt visade att den rymmer både en närmast operamässig dramatik och den tyngdlöshet som vi kanske har lättast att associera Mozart med.
Att programmet dessutom innehöll en sprallig liten symfoni av Mozart, nr 32 i G-dur, K318, samt ett av Benjamin Brittens allra finaste verk var en bonus jag inte visste om när jag bokade biljetten. "Serenad för tenor, horn och stråkar", op. 31 är en samling tonsatta dikter av Tennyson, Blake, Ben Jonson, Keats med flera. Hornet ensamt inleder och avslutar, med toner som ska spelas på instrumentets "naturtoner" utan hjälp av ventiler. Det ger en speciell karaktär åt musiken, som även i övrigt innehåller dissonanser och klangliga spänningar som tenderar att låta lite falskt, men som samtidigt är förunderligt vackra. Jag är visserligen inte insatt i Brittens produktion som helhet, men misstänker ändå att det här hör till det allra bästa han åstadkom.
Låt mig citera ur programbladet som i sin tur citerar Edward Sackville-West, som menade att serenaden "handlar om natten ... den allt längre skuggan, det avlägsna taptot i solnedgången ... sömnens tunga änglar, men också om den dolda ondskan ... ormen i rosens hjärta, aningarna om synd i människans hjärta."
Jag var mer än nöjd med konserten, och beträffande Britten var ju även Camilla Lundberg positiv. Hon var för övrigt den som för många år sedan genom en entusiastisk skivrecension gjorde mig lika entusiastisk för just detta verk. Oftast överens alltså, men ibland inte.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar