Bland vårt tids många romanförfattare finns ett mindre antal tankediktare som ägnar sig åt att undersöka livsinställningar snarare än presentera mänskliga identifikationsobjekt, som intresserar sig mer för förskjutningar i samtidens existentiella villkor än dess ideologiska agendor för varjehanda. Milan Kundera har blivit en alltmer utpräglad sådan författare. Alltjämt och vid hög ålder fortsätter han sina fenomenologiska studier av varat i en tid när han förnimmer att erotiken, skämtet, individualiteten, det goda humöret och lögnen inte längre är vad de varit. Jag ser honom som en arvtagare till den bästa centraleuropeiska traditionen med Robert Musil som främsta namn.
I sin senaste bok, "Obetydlighetens högtid" (Bonniers, 2015), alldeles nyutkommen på svenska i Anna Petronella Foultiers översättning, iscensätter han vad som kan liknas vid ett marionettspel med ett antal medelålders manliga figurer som tillsammans med många andra strålar samman på ett cocktailparty. Bättre scen än just partyscenen finns väl knappast om man vill åskådliggöra obetydlighetens primat för det sociala liv som i så hög grad behärskar oss. Det är ju där som det gäller att tala utan att väcka engagerad uppmärksamhet, att endast säga något banalt och meningslöst som inte kräver sinnesnärvaro och intelligenta svar.
Hela den där cocktailfesten bygger förresten på en lögn. Den utgör ett födelsedagsfirande kombinerat med firandet av en föregivet snar cancerdöd, vilken emellertid anordnaren själv just blivit snuvad på genom ett negativt, alltså positivt, besked från läkaren. Han kommer inte att dö, men ljuger av för honom själv oförklarlig anledning om den saken.
Obetydligheten finns överallt, också i fasorna och olyckorna, det gäller bara att känna igen den och att lära sig älska den, enligt Kunderas pessimistiska slutsats. Det onyttiga, det avsiktslösa, skrattet som kommer utan att man egentligen vet varför, äger en speciell attraktion och skönhet, en betydlighet i all sin obetydlighet.
Det finns hos Kundera ett drag av leda vid tiden, om än en leda som utstås med ovanligt gott humör. Som när nu den erotiska manliga blicken inte längre riktas mot de kvinnliga företräden som har sina främsta exponenter i lår, stjärt och bröst. Numera är det naveln i glipan mellan lågt skuren byxa och kort linne som drar till sig uppmärksamheten. Även ur denna skenbarligen så obetydliga sak utvinner han en poäng genom att koppla den till ett hot om individualitetens försvinnande. En navel är en navel, vem som än äger den; ingen känner igen sin älskarinna på naveln.
Kundera vore inte Kundera om det inte också i denna intrikat sammanvävda historia bestående av korta episodiska kapitel fanns ett östeuropeiskt inslag. Självaste Stalin kommer ut som både filosof och elak humorist. Hans skämt varken uppfattas eller uppskattas av kamraterna i Högsta Sovjet. Hans historia om sig själv som jägaren med de tolv patronerna och de tjugofyra pärlhönorna i trädet kan nämligen inte vara sann. Det upprör Chrusjtjov och de övriga men inte Stalin som njuter av att dra ut på sittningarna med sådana historier, ända tills den prostatitdrabbade och ständigt nödige Kalinin inte kan hålla sig längre utan kissar på sig.
I en akt av stalinistisk ömhet döps dock Königsberg, Kants hemstad, efter denne Kalinin till Kaliningrad. Vilket därefter trots talrika namnbyten på städer i öst märkligt nog blivit bestående. Stalin fann det särskilt passande, eftersom någonting som "das Ding an sich" inte finns. Kant hade fel, Schopenhauer rätt. Allt är föreställning och vilja, och följaktligen offrade sig Stalin för denna sin insikt.
Jag har bara antytt några av variationerna på temat för denna bok, som inte till alla delar låter sig förstås vid en första genomläsning. Kundera behagar leka med våra föreställningar, utmana dem och sätta vedertagna uppfattningar i fråga. Ja, är det verkligen så att obetydligheterna är vad som till sist återstår och som vi kan mata våra hungrande själar med?
Jag tvekade vid valet av rubrik till detta inlägg. Lekte med en av hans tidigare, mest berömda titlar - "Varats olidliga lätthet". Jag kunde kanske lika gärna ha valt "Varats olidliga obetydlighet", ty hos Kundera döljs bakom lättheten och humorn ett trots och en moralist i ordets bästa mening.
"Det är blott från det oändligt goda humörets höjder som du under dig kan iaktta människornas eviga dumhet och skratta åt den."(sid 92).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar