Människans bästa vän

Som man kan sakna sin hund när den är frånvarande, när den fattas i de vardagliga bestyren. Den är ju en familjemedlem som aldrig försvinner bort. Bara husse och matte gör ibland en längre resa som innebär att vardagslunken bryts. Det är då en planerad och tillfällig skilsmässa där hunden lämnas i extramattes trygga händer.

Jag märker hur många situationer det handlar om. Ingen godnattklapp och smekning över ryggen när hon ligger där i min läsfåtölj och jag ska gå till sovrummet. Och sedan efter några få minuter ljudet av hennes tassande när hon kommer och vill dela säng. Den varma kroppen som hittar en skön grotta och kurar ihop sig under täcket. Den lilla nosen som sticker fram under täcket på morgonen. Inte där längre.

Inget besök vid frukostbordet för att få en bit leverpastej och slicka av kniven. Inga svansviftningar som tecknar förhoppningen om en ostbit också. Inte heller någon avslutning i och med att jag knackar hål på ägget, det som blivit signalen för att hennes deltagande i frukosten är över.

Ingen hund i soffan vid fikat, alltid annars först på plats. Inte något fikagodis från matte serverat. Inget spanande och smågläfsande i fönstret som meddelar att det är dags för eftermiddagspromenaden.

Inget hopp ur fåtöljen med framtassarna klappande mot mattan när husse suttit för länge vid datorn och inte behagat uppmärksamma hennes längtan efter lite buslek.

Ingen promenad i hennes sällskap i den välkända och doftrika terrängen i parkerna eller rundan ute på landet. Ja, hur kommer hon att reagera nästa gång vi passerar diket där ormen högg?

Issa kommer hem idag. Det blir inte på en gång som vanligt, men det mesta kommer förhoppningsvis att gå in i de gamla vanliga gängorna.