Romanens titel är en sån där replik som i sin inlindade aggression kan fastna i medvetandet, inge obehag och småningom växa och anta symboliska proportioner, i värsta fall överleva in i nästa generation.
Det som låter som en stilla vädjan är i själva verket ett sätt att avvärja konflikter och få den andre att ge fan i alla invändningar. I kombination med gränslöshet i nära relationer uppstår inte sällan komplikationer, inte minst inom familjen.
Om hur konsekvenserna av sådant kan gestalta sig berättar Per Landin i en psykologisk roman om en man, medelålders plus, som efter att ha blivit av med sitt jobb inom teatern återvänder till sitt och systerns ärvda sommarhus på Bjärehalvön. Där har han vistats varje sommar sedan barndomen och möter på nytt sin borgerliga uppväxtmiljö, fulladdad av minnen som den är i varje inredningsdetalj, landskapsvy och umgängesform.
Han är ensam och i en låg sinnesstämning som gör honom inåtvänd och upptagen av det förflutna i det närvarande, särskilt av det som erinrar om moderns invasiva och självsvåldiga karaktär. Det porträtt av henne som växer fram under berättelsens gång kan, trots hennes yttre skönhet, varken bli vackert eller snällt. Att systern i ett telefonsamtal i stället för att stå till svars för sina handlingar omedvetet ekar moderns inte så snälla replik, påminner om det fatala inflytande som modern haft och fortfarande har, också på honom själv. Hennes possessiva närgångenhet även på det erotiska planet har uppenbarligen trasslat till hans känslor och kärleksliv.
Ämnessfären är i mångt och mycket Lars Noréns, men i stället för dramatiska uppgörelser med raseriutbrott och kittlande vulgariteter filtreras det mesta av minnesbilderna och det yttre skeendet genom en enskild persons melankoliska medvetande. I stället för mer eller mindre våldsamma utfall mot andra, vänds besvikelserna inåt i uppgivenhet. Vi får följa självreflektionen hos en man som på nytt allvarligt överväger självmordet som en utväg, en befrielse.
Det som talar för att huvudpersonens havssimtur mot slutet trots allt inte utgör slutet skulle vara det som samtidigt utgör den här romanens styrka, nämligen en sinnlig närvaro som förmår återge tillvarons skönhet i stort som i smått, såväl i självförsjunkenhetens närsynta iakttagelser av myrornas gångstigar som den vidare blicken på vindarnas och ljusets lek med havet. Därtill en genomskådande blick på det sociala umgänget - badet, tennisen och partyminglandet - som den alienerade får, men som kanske ändå inte sammantaget kan hålla livsgnistan uppe.
Den här stilsäkra romanen kom i våras på Atlantis förlag och är Per Landins skönlitterära debut. Landin är tidigare känd som en eminent essäist med huvudintresse för tyskspråkig litteratur. Han försvann för några år sedan från DN:s kultursidor, där nog många med mig har saknat honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar