Ska jag nu skriva ännu något mer om den ofrånkomlige Gustav Mahler? Efter konserten igår med Stockholmsfilharmonikernas uppförande av den tredje symfonin vore det väl på sin plats? Men har jag något att tillägga?
Den är lång, den här symfonin, och den rymmer verkligen mycket, om än kanske inte allt, vilket ju var Mahlers uttalade intention med sitt symfoniska skapande. Den hade tidigare ett slags "program", även om det aldrig hos Mahler är fråga om illustrationer, snarare då inspirationer. De sex satserna hade till en början rubriker som anspelade på ett drömtillstånd en sommarmorgon: Pans inmarsch, blommorna på ängen, djuren i skogen, natten (med en text av Nietzsche), morgonklockorna och kärleken. I senare delen deltar förutom en alt (igår mezzon Anne-Sofie von Otter) och även en gosskör och en damkör.
Frånsett första satsen med dess marschinslag är den här symfonin huvudsakligen lyrisk, mindre bråkig än många av de senare, men omisskännligt mahlersk i det tonspråk som så skiftesrikt uttrycker så oändligt mycket. Det är också (som alldeles tydligt framgick av Sakari Oramos tolkning igår) en symfoni där blåsarna får briljera i många avsnitt, inte minst horn, tromboner och tuba, vilka tillsammans med mullrande kontrabasar ibland testar gränserna för vad dessa instrument kan bidra med av akustisk spännvidd.
Men framför allt finns förstås också här en långsam sats, den sjätte och sista, som i sin böljande och långspunna melodik, sin vidunderliga skönhet och emotionella kraft, väl kan mäta sig med det berömda adagiettot i femte symfonin, det som alla känner till och älskar. Jag vill nog hävda att det till och med överträffar det. Ja, jag vet, sista satsen i nionde symfonin måste också nämnas med dess gripande vemod och utslocknande. Tredje symfonin slutar i stället i ett extatiskt brusande durackord med pukor som slår fram den klockklang som ringer in vad som kan finnas av härvarande lycksalighet, en salighet som bara blir starkare av dödsmedvetandet i Mahlers musik.
Jag är förlorad till ännu en period av Mahler-lyssnande. Han är och förblir min eviga följeslagare. Det är bara att ge sig. Varje gång.
Sist jag skrev om den tredje symfonin var för fem år sedan, och jag ser ju nu att jag upprepar mig själv. Redan då tänkte jag att den sista satsen i den här symfonin var det vackraste han skrev. Så kan det gå.
_______________________________
Symfonin tar som helhet cirka 100 minuter. Lyssna gärna till Claudio Abbado med Lucerne Festival Orchestra, som finns på Youtube här. Då får ni Anna Larsson som solist också. Den som inte hinner slå sig ner och koncentrera sig så länge, kan hitta sista satsen cirka 25 minuter från slutet (vid 1:12:40).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar