Vindsröjning

En städdag med vindsröjning medför alltid vissa beslutsproblem. Vad kan kastas och vad bör ännu få ligga kvar för alla eventualiteter? Med åren blir man radikalare; en följd av insikten att det oundgängliga sällan omfattar så mycket som man tror. I ett krympande framtidsperspektiv är sannolikheten mycket liten att det som redan flyttats ut ur närrummet en dag plötsligt skulle visa sig behövligt.

Tältsängar och madrasser, gamla datorer och skrivare, dekodrar och videospelare, ingen tvekan där, bara att hiva iväg skräpet. Foton och fotoalbum från generationer bakåt, ingen tvekan där heller: de får ligga där de ligger i väntan på att någon gång bli föremål för en ordentlig genomgång. Inte mycket kan tävla med gamla foton som minnesöppnare, och att åtminstone i någon mån ägna sig åt tillbakablickar hör till den fas i livet jag hunnit till.

Kartongerna med LP-skivor kan jag fortfarande inte skiljas från, men kanske kasetterna? Värst är det med gamla böcker, tidskrifter, kartor och broschyrer. Där är det lätt att fastna i rådvillhet, särskilt om man får för sig att börja bläddra i stället för att blunda och kasta. Jag dyker ner i kartongerna och bestämmer mig snabbt för att rensa ut all gammal psykologi och samhällsvetenskap. Det blir många tunga papperskassar till Myrorna.

Gamla forskningsprojekt fyller en halv sopsäck. Jag vet att jag inte kommer att gräva ner mig i min egen blygsamma och numera avslutade karriär, så dessa delar får skatta åt förgängelsen. Jag hinner dock läsa och småle åt en kort brevväxling med en sedermera känd och omdiskuterad professor som redan då visste hur det mesta låg till här i världen, både med biologin och psykologin. Själv har jag alltid haft svårt för tvärsäkra och missionerande vetenskapsmän.

När jag kommer till tidskrifterna blir jag stående en god stund. Jag har egentligen alltid varit mer intresserad av humaniora än av samhällsvetenskap och det syns så tydligt i de där kartongerna. Det är inte bara fråga om buntarna av Classic CD (saligen avsomnad), som jag låter gå till soporna hårt blundande. Jag prenumererade på flera tidskrifter, särskilt under slutet av sjuttiotalet, åttiotalet och en bit in i nittiotalet. New York Review of Books och Salmagundi kom ända från USA, Kursbuch från Västtyskland, men det mesta var förstås inhemskt. Jag var och är en flitig lösnummerköpare som har svårt att slänga en tidskrift som innehåller en artikel där ett uns av omläsningsvärde kan anas. Här hittar jag till exempel ett nummer av Vår Lösen med bidrag om Emmanuel Levinas. Och där är Montage som väl inte fick många år på nacken? Och Kris, med ambitiösa temanummer där alla åttiotalets unga fenomenologiskt orienterade filsofer och humanister som sedan blev stora namn i kulturetablissemanget finns representerade. Radix, med den outtröttlige gamle humanisten Harry Järv som redaktör. Jakobs Stege, denna fantastiska tidskrift från förläggaren René Coeckelbergh väcker på nytt min beundran. Där tvingas jag lägga flera nummer åt sidan för omläsning. Vad sägs om essäer av Mircea Eliade och Leszek Kolakowski (den senare en av mina gamla husgudar). Eller Gunnar Bucht om Berlioz, Nils Olof Franzén om Rossini, Pierre Boulez om Cosima Wagners dagböcker, liksom även en lång artikel av Alfred Andersch om Giorgio Bassani och hans hemstad Ferrara. Dessutom samtal med Borges, intervjuer med Leonardo Sciascia och Leszek Kolakowski. Herregud - var finns någon motsvarighet till detta i dagens tidskriftsutbud? Sjuttiotalet (slutet) och åttiotalets början var nog inte så illa ändå. Hade bokstavsvänstern redan förlorat sitt monolitiska grepp eller var jag bara selektiv i mina val?

Och så förstås Lyrikvännen, den enda tidskrift jag fortfarande prenumererar på, och som nu fyller en egen kartong med kompletta årgångar sedan sjuttiotalet. Hur bär man sig åt för att slänga sånt?

Visst, det finns trots allt en tillfredsställelse i att rensa och göra sig av med allt det obehövliga man samlat på sig genom åren. Lätt euforisk lämnar jag vinden med en packe gamla tidskrifter under armen.