Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 15 november 2020

Havsstilla



Jag bläddrade i "Tysk lyrik", en bok jag länge ägt men nästan glömt bort att jag hade. I ett sådant urval* stöter man naturligtvis på Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832), konstigt vore det annars. Nå, jag fann inte bara "Über allen Gipfeln" utan även några andra smakprov på denne gigant i skaldekonstens historia. Jag fastnade för en dikt med titeln "Meeresstille", som på svenska blir "Havsstilla" i Johannes Edfelts översättning:

Djup, djup tystnad över vattnet.
Hur orörligt havet är!
Och bekymrad väntar skepparn:
släta ytor vart han ser!
Ingen vind från någon sida!
Dödens stillhet, fruktansvärd.
I det oerhörda vida
ingen enda böljas färd.

Håll med om att det är en mycket märklig dikt: en dikt om stillhet, men inte som frid och ro utan som dödligt hot, som någonting fruktansvärt. Vi är på ett skepp i stiltje och det är före ångfartygens tid. Vi blickar med den lamslagne skepparen ut över det blanka, orörliga havet, utlämnade till det runtom lika skrämmande vida. Originalet lyder:

Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich

Dikten har en pendang som inte finns med i min lilla antologi. I den målar Goethe upp en motbild, eller om man så vill en lycklig upplösning av den första diktens belägenhet. "Glücklische Fahrt" heter den och skildrar följande förlopp:

Die Nebel zerreißen,
Der Himmel ist helle,
Und Äolus löset
Das ängstliche Band.
Es säuseln die Winde,
Es rührt sich der Schiffer.
Geschwinde! Geschwinde!
Es teilt sich die Welle,
Es naht sich die Ferne;
Schon seh ich das Land!

Vindguden kommer här till undsättning, himlen klarnar, vindarna börjar susa, kaptenen kommer på fötter och skeppet klyver vågorna i full fart framåt mot en fjärran kust.

Det sägs att dessa dikter är inspirerade av en händelse under Goethes långa Italienresa. Han ville även se Sicilien och gick därför ombord på ett skepp som från Neapel skulle föra honom dit. Seglatsen bjöd på denna upplevelse av stiltje som någonting minst lika vådligt som en stormig böljegång. 

Inte oväntat har dessa dikter attraherat många tonsättare, bland dem också några av de mest namnkunniga, nämligen Schubert, Beethoven och Mendelssohn. Som op. 2 blir "Meeresstille" ett tidigt prov på Schubert som mästerlig kompositör av lieder. Mendelssohn skapar en konsertuvertyr utifrån texten, medan Beethoven satsar för fullt med kör och orkester i en kantat, op. 112, där båda dikterna ingår.

Kantaten börjar med dämpad, knappt hörbar körsång fram till den första diktens tre sista rader, där kören börjar sjunga i staccato, där "fürchterlich" plötsligt utropas med chockerande styrka och där "Weite" hålls ut så länge att man omöjligt kan bortse från detta orörliga havs förfärande vidsträckthet. Det är Beethoven på övertydligt dramatiskt humör, även när han ställer de båda dikterna i stark kontrast till varandra. Jubeltonen dominerar helt när i andra satsen/dikten vindarna och allt pånyttföds i stark rörelse. John Eliot Gardiner och Orchestre Revolutionnaire et Romantique presenterar allt på bästa sätt, (men flera alternativ finns på t ex Youtube).

Mendelssohn ägnar det mesta av sin uvertyr åt den lyckliga delen av färden, vilken slutar med triumferande fanfarer och några slutackord som signalerar ankomst och förtöjning i lugn och säker hamn. 

Och Schubert då? Han stannar vid den första diktens allvar. Hos honom är diktens alla utropstecken strukna, dramatiken undertryckt eller redan ersatt av ett tillkämpat lugn som yttrar sig som en mycket långsamt framsjungen saklighet. Det sker mot bakgrund av pianoackompanjemangets ständigt brutna ackord, vilket väcker reminiscensen av det vågsvall som så bittert saknas. Och jag tänker: Det är knappast mindre "fruktansvärt" att ställas inför det orörliga och oerhörda "vida" när orden från sångaren formas som här, återhållet i fallande intervaller, stilla som i den situation som är.

Dietrich Fischer-Dieskau sjunger bättre än de flesta, så jag länkar i första hand till honom. 

* "Tysk lyrik", i urval av Sven Lindner, Bonniers, 1971.
Foto: EJ.

Inga kommentarer: