Despoter har som regel ingenting emot att låta sig porträtteras eller fotograferas tillsammans med barn. Tvärtom. Den grymmaste av envåldshärskare vill gärna framstå som barnens enda vän och beskyddare.
Den sovjetiska kommunismen framställde inte bara de muskulösa idealmänniskorna i rollerna som industriarbetare, kollektivbönder och soldater. Där fanns också solskensbilder av sport och fritid som de socialrealistiska målarna och affischmakarna lydigt levererade till allvarligt menad uppbyggelse.
Jag läser i en tjock nyutkommen bok som Peter Englund nyligen varmt rekommenderade - Karl Schlögel: "Terror och dröm. Moskva 1937" - om den sovjetiska verklighet som pågick samtidigt med förföljelserna, arbetslägren, skenrättegångarna och nackskotten. En värld av glans och spektakel fanns samtidigt vid sidan om den grymma verklighet där inte ens partitillhörigheten och den påbjudna kommunistiska bekännelsen var någon giltig försäkring mot nattligt besök och försvinnande.
Jag städade i en av mina pappershyllor häromdagen och där låg det där dubbeluppslaget från Ogonek som jag visste att jag hade någonstans, sparat sedan 1970 eller möjligen året innan eller efter. Det sovjetiska kolorerade magasinet Ogonek fanns på den tiden även på svenska folkbibliotek. Hur jag erövrade uppslaget med den bild som syns ovan (klickbar, men tyvärr ändå i alltför litet format för en detaljgranskning) och till sist även återfann på nätet, minns jag inte längre.
Jag fann bilden obetalbar som exempel på förljugen, propagandistisk socialrealism. Jag hade vid den tiden som mycket ung gjort en resa till dåvarande Leningrad och Abschazien med Eva, min blivande fru, som just erövrat fyra betyg i ryska och talade språket flytande. Det var en på många vis intressant resa, och jag har som minne bland annat en liten stjärna i röd plast att fästa på kavajslaget eller bröstfickan. I stjärnans mitt en bild av Lenin som barn, en svartvit fotokopia av en ljuslockig parvel med feminint utseende. Hon som sålde nålen till mig i tidningskiosken i Suchumi, eller om det var i Pitsunda, skrattade åt mitt intresse för denna lilla souvenir, egentligen avsedd för små pionjärer vad jag kan förstå. På nätet ser jag att de säljs som sovjetisk kitsch för fyra engelska pund numera.
Bilden av Lenin på söndagsutflykt är gjord av den sovjetiske konstnären Alexandr Deineka (1899-1969). Han var alls ingen oäven konstnär, det framgår av bilder som man kan ta del av på nätet (se t ex här). Det är uppenbart att han genom hela livet stilmässigt är kameleontisk, anpassar sig till den socialrealism som Lenin-bilden är exempel på men även gör sånt som vittnar om en annan estetisk strävan.
Vi gör en lantlig utflykt, och det är mitt i höskörden. En mild sommarskur vattnar den bördiga jorden några kilometer bort, men i händelsernas centrum är allt idel solsken med några få molntussar på en ljusblå himmel. Ljuset blixtrar i hjulens nav. Chauffören i uniformsmössan styr stadigt den stora flotta bilen med nedfälld sufflett, uppenbarligen försedd med tre breda säten som fyllts av glada, ljusomstrålade och framåtblickande barn. I det bakersta sätet sitter Lenin med armen faderligt om axeln på en blond krabat. Vi vet inte om dessa käcka flickor och gossar ännu bär någon nål med den store ledarens porträtt men vi förstår att barnen för evigt kommer att sluta honom till sitt hjärta. Tavlan tillkom 1938.
Är det inte vackert så säg? Inte alldeles olikt våra gamla pedagogiska skolplanscher som hämtades från materielrummet och som skulle illustrera olika delar av vår natur och vårt samhällsliv. Bara med den lilla men inte oväsentliga skillnaden att Hjalmar Branting eller Per Albin Hansson inte placerats i bildens mitt. Och att idylliseringen inte döljer en lika ofattbart brutal verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar