Johannes Brahms musik har alltid tilltalat mitt öra och hjärta. Det gäller även pianostyckena, som kanske inte är det första man kommer att tänka på när han förs på tal. Ett häfte med hans Klavierstücke, op. 118 (tillägnade Clara Schumann) har jag ägt sen ungdomen, och där finns ett Intermezzo som lika länge varit en av favoriterna bland de tjugo märkliga pianostycken (op. 116-119) som tillkom mot slutet av hans liv. Allvarliga, tankedigra monologer, som en Brahmsbiograf kallat dem.
Det är nummer 2 i A-dur op.118 som jag syftar på. Jag känner stycket väl, eftersom jag spelat det otaliga gånger och brottats med interpretationen i många herrans år. Noterna bjuder ytligt sett inga oöverkomliga svårigheter, vilket naturligtvis inte betyder att det är lätt att göra musik av dem. De svårigheter man rent tekniskt ställs inför handlar om anslag, pedalering och accentueringar. Det är nämligen ett stycke som utmanar med stor dynamisk spännvidd och maffiga ackord, vilket förutsätter skickligt legatospel och att man aldrig försummar melodilinjen.
Stycket skall spelas andante teneramente, dvs. lugnt och återhållet. Det är tredelat A-B-A med en expressiv mellandel som bör spelas lite mer rörligt i pianissimo och småningom stegras till ett forte för att slutligen återkomma till huvudtemat. Ett flertal anvisningar av typen espressivo och un poco animato finns till hjälp för förståelsen av vad Brahms ville med den här musiken.
Häromdagen undersökte jag vad som fanns på Youtube av detta intermezzo. Uppenbarligen är det många med mig som älskar det. Inte mindre än ett tiotal välkända pianister (plus en del andra) har jag kunnat lyssna till, och deras spel belyser på ett intressant sätt hur stora olikheterna kan vara trots att det är samma notbild och samma anvisningar som de har framför sig.
Ett av de svåraste och kanske mest avslöjande momenten är presentationen av huvudtemat. Att med gott anslag spela svagt och balansera den där deciman (tio tonsteg) i det brutna ackordet i diskanten samtidigt som ett a klingar djupt nere i basen är inte enkelt om man samtidigt vill undvika ett brott i legatot. Det är redan här som valet av tempo också blir viktigt, eftersom de där punkterade noterna visserligen inte borde skapa något som helst problem men likväl kan vara svåra att få fram utan överbetoning så att det låter knyckigt.
Nå, vi lämnar detaljerna som är nog så knepiga att förmedla i ord. Vad fanns att lära av och tycka om i andras tolkningar av detta älskvärda stycke? Vilken är bäst om jag själv får avgöra?
Jag gjorde en gruppering av exekutörerna efter tempo - långsamt, medel, snabbt. Till de som spelar i långsamt tempo hör Ivo Pogorelich, Evgenin Kissin, Giorgian Ion och Citlalli Guevara. Den mest excentriska tolkningen står Pogorelich för. Det är som om han kämpar med ett tungt släp i en brant uppförsbacke med tunga klampande steg. En horrör, enligt min mening. Den bästa versionen av de långsamma tycker jag den för mig okända mexikanska pianisten Guevara står för, även om hon spelar med för mycket ritardando här och var och särskilt mot slutet.
Till de snabba hör den store Beethoven-pianisten Wilhelm Kempff, som spelar med en elegant framhållen melodilinje men har bråttom, bråttom och jagar allt brahmskt på flykten. Glenn Gould gör aldrig något ointressant, inte ens med de romantiker som han egentligen inte gillade. Men det här intermezzot gör han lite för snabbt och oroligt för att passa de dynamiska svallvågor som han skapar i legatobågarna. Inte riktigt min Brahms.
Jag måste erkänna att jag föredrar dem som valt ett medeltempo, och här finns det flera bra tolkningar att välja mellan. Ivan Moravec spelar habilt men lite för oinspirerat för att kunna hävda sig i konkurrensen. Emanuel Ax är en pålitlig Brahms-tolkare med gediget spel även i det här stycket, dock ställvis en aning för tungt för min smak. I den här kategorin finner vi också ett par legendarer i pianohistorien, dels den berömde ryske pianopedagogen Heinrich Neuhaus (som hade Richter, Gilels, Lupu och många andra som elever), dels Arthur Rubinstein. Båda spelar mycket vackert och genomtänkt på ett sätt som jag gärna lyssnar till på nytt.
Återstår tre namn, av vilka ett är nytt för min del. Roberto Plano är en italienare som uppenbarligen inte är främmande för tysk romantik. Den känsliga expressivitet som han åstadkommer i framför allt mellandelen är imponerande, men som helhet har han två medtävlare som går före honom: Nikolaj Lugansky och Radu Lupu. Båda övertygar starkt med sin värme och inlevelse, med ett spel i rätt tempo utan överdrifter, med dynamisk nyansrikedom och samtidigt ett obrutet, lagom rubaterat flöde som skulle gjort Brahms lika entusiatisk som jag själv, inbillar jag mig.
Med lite längre skägg skulle Radu Lupu här på bilden nästan kunna tas för en återuppstånden Brahms. Hans inspelning av intermezzot finns här. Och Nikolaj Luganskys inspelning finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar