Berättaren i Strindbergs "Ensam", en diktare och änkling som svårligen kan misstas för någon annan än hans alter ego, återvänder efter tio år från landsorten till sin "födelsestad", dvs. Stockholm. Han befinner sig på nytt bland de nu femtioåriga vännerna, på de flesta sätt sig lika men i vissa avseenden förändrade. Kafésamtalen skär sig alltmer och trötthet och intighet bemäktigar sig honom. Han drar sig undan "dessa utsvävningar, där man egentligen ville höra sin röst och påtruga andra sina meningar".
Ensamheten skärper hans iakttagelser av omgivningen och det den gör med honom själv. Han blir varse sitt behov av tecken på mänsklig närvaro, skaffar sig opersonligt umgänge på promenader och utflykter, avlyssnar grannarnas förehavanden, fantiserar om deras liv utifrån steg i trappan, hundskall, barnskrik och pianospel. Främlingars skvaller under balkongen kan byggas ut till den tragedi som ryms i de avlyssnade fragmenten.
Det finns i den här boken två scener som jag uppfattar som centrala. Båda handlar om ett distanserat betraktande av vad som försiggår bakom en fönsterruta, där rörelser och minspel måste kompletteras med hjälp av diktarens föreställningar. Båda ger känslan av utanförstående och ensamhet en särskilt skarp kontur. Ibland är den ensamme diktaren alltså hänvisad till enbart auditiva stimuli, i andra främst visuella, som just i dessa fönsterscener.
I den första scenen (i kapitel IV) stannar diktaren upp på gatan framför ett fönster och beskriver interiören noggrannt. Fyra tigande kortspelare sitter i ett hörn vid ett spelbord. En av dem är yngre och antas därför vara mannen i huset, mannen till den yngre kvinna som sitter och virkar med ryggen åt de andra. "Aldrig har jag sett ledsnaden, ledan vid allt, tröttheten vid livet, så kondenserad som i detta rum". Det finns dock en oro i rummet som har med förströddheten i spelet och blickar mot ett väggur att göra. När klockan slår heltimme ("så att jag hörde det ut på gatan") träder en portiär in i rummet, men i samma ögonblick får diktaren en knuff av en förbipasserande och avbryts i sitt betraktande. Strindberg lämnar oss med beskedet att han, diktaren, skamsen går vidare och trots att han skulle vilja vända och se fortsättningen inte gör det, ty: "slutet vet jag förut, emedan jag varit med om detsamma själv i flera omgångar."
Dramatikern Strindberg vet verkligen att hålla inne med effekterna också i prosan! Inbillningskraften är ett plågoris men också en tacksamt mottagen gåva, eftersom den kan brukas i yrkesverksamheten. Och läsaren utmanas att själv ta gåvan i bruk. I samband med en annan episod sägs det rent ut: "När jag så blev ensam igen, erfor jag en viss lättnad att den överståndna faran upplöst sig i inbillningar, vilka dock för mig haft samma verkan som något upplevat."
Den andra fönsterscenen, mot slutet av berättelsen, utspelar sig i ett rum där diktaren själv tidigare bott, men där nu en vän från förr huserar med sin flygel. Han är nämligen tonsättare och har föreslagit ett samarbete. Eftersom de trots allt inte har så mycket i övrigt att tala med varandra om får diktaren syn på vad som händer i ett fönster i huset mitt emot. En ung vacker flicka hjälper en liten pojke vid matbordet och sjunger visor för honom. Han ser hur hon sjunger, samtidigt som hans vän spelar på flygeln som om han ackompanjerade henne. Även den spelande vännen vänder sig utåt mot fönstret och ser henne. Denna kontakt med vad som försiggår bakom fönstret på andra sidan gatan upprepas vid de återkommande besöken. En hemlighetsfull triangel uppstår som aldrig kommenteras vännerna emellan men som så småningom visar sig innehålla det som både diktaren och läsaren anar.
Diktaren har fri tillgång till lägenheten och besöker den framåt våren vid ett tillfälle när vännen inte är hemma. Minnena från hans egen ungdomstid sköljer över honom när han ensam slår sig ned i det rum som en gång var hans. Och hans blick sig söker sig återigen ut genom fönstret och till andra sidan gatan. Sittande vid bordet ser han nu inte bara den unga vackra kvinnan och barnet utan även den man hon förlovat sig med, nämligen... ja, ni förstår vem.
Jo, denna bok var just så läsvärd som jag mindes den. Den innehåller det mesta av det som behöver sägas om den melankoli som självvald ensamhet skapar. Strindberg avslutar den i storslagen stil:
"Glad att jag kommit så långt jag var kommen, då jag kunde glädjas åt andras lycka utan spår av grämelse, saknad eller uppdiktade farhågor, gick jag ut ur min ungdoms pinorum, och vände hem till min ensamhet, mitt arbete och mina strider."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar