Om jag tvingades välja endast en bland Mozarts många omistliga pianokonserter skulle det nog bli den 17:e i G-dur. I lördags hörde jag den i Berwaldhallen med en gästsolist som varit en av världens främsta kammarmusiker i över femtio år. Den berömda men nu nedlagda Beaux Art-trions maestro, Menahem Pressler, har fyllt 88 men fortsätter nu sin karriär som pianosolist som om åldersdiskriminering inte fanns på musikens område. (Vilket kanske trots allt äger en viss riktighet). En gammal man, javisst, men inte utan spänst i steget och framför allt med klara förbindelser mellan hjärna och de båda händernas tio fingrar. Naturligtvis lite gammelmansstel i kroppen, men utan att det på något vis påverkade spelet. Det är ju inte den yviga gestiken på pianopallen som avgör, utan vad som kommer ur hjärta och hjärna via armar och händer ut i fingertopparna.
Och Pressler bjöd på ett klassiskt spel, mjukt och pärlande med ytterst sparsam användning av pedal. Kort sagt ett kammarmusikaliskt finlir av bästa märke. Van som man är av uppdrivna tempi nuförtiden reagerade jag för ett kanske väl makligt tempo i mellansatsen, men den hölls ihop och det sångbara vemodet klingade mycket vackert. Balansen mellan orkestern och solisten var en delikat uppgift för dirigenten Daniel Harding, just på grund av den kammarmusikaliska lätthet med vilken Pressler spelade. Frånsett några få partier gick dock aldrig pianot förlorat.
Apropå dirigenten så kände sig den borne musikambassadören Harding anmodad att leverera en spirituell introduktion till musiken som följde efter paus. Den så kallade nya wienskolans kompositörer - Arnold Schönberg, Anton Webern och Alban Berg - hör ju till de moderna klassiker som inte lockar dem som kräver wienklassicismens lättillgänglighet. Harding citerade en av sina lärare, Sir Simon Rattle, som sagt att det är fullt möjligt att se dessa tonsättares orkesterverk från början av 1900-talet som Mahlers elfte symfoni. Så där skulle Mahler mycket väl ha kunnat låta om han fått leva ytterligare en tid, det är tanken. Den sena romantikens fortsatta upplösning av traditionell harmonik och de extrema instrumentella och dynamiska uttrycken har några av sina tydligaste exponenter i de verk som Harding och SRSO presenterade. Det var Fem stycken för orkester (op.16), Sex stycken för orkester (op.6) och Tre stycken för orkester (op.6) av Schönberg, Webern respektive Berg.
Detta är oavbrutet fascinerande musik som ställer höga krav på koncentration och därför också helst bör avlyssnas live. Harding och radiosymfonikerna gjorde en lysande insats inte bara för stunden utan också propagandistiskt för den här musikens berättigade plats i konsertprogrammen. Särskilt mitt intresse för Webern väcktes på nytt, liksom även associationerna till Bergs operor och hans underbara violinkonsert. Dags alltså att förnya bekantskapen med dessa herrar från det kulturellt så spännande Wien vid 1900-talets början, det dynamiska "Wittgensteins Vienna".
Men åter till Mozart. Varför är nu den där G-dur-konserten så enastående? Jo, helt enkelt för att den är så ytterligt mozartsk, ett koncentrat av hans musik när den är som bäst. Idérik, sorgsen och sprittande livfull i den typiska blandningen, och med en oemotståndlig resignerad acceptans av livets obönhörlighet i mellansatsens sorgesång. Här stannar musiken flera gånger upp i tystnad, men bara för att ta sats på nytt och slutligen lämna oss med obesvarade frågor. Visst kan Mozarts musik höras utan att avlyssnas, men denna tillgänglighet är bara ytlig och förrädisk. Med den koncentration som egentligen krävs för all konstmusik avslöjas vilka djup som öppnar sig under de wienklassicistiska tongångarna, hemmastaddheten till trots.
Den fine poeten Petter Bergman, (må ingen poesiläsare glömma honom!) har sagt det som behöver sägas i en dikt med titeln "Nr 17. G-dur" (ur "Barndomens gator", Bonniers,1983):
En fulländad balans. En strävan, kanske,
till det yttersta, till fallet.
Allting i vila och rörelse: de rena
sekvenserna, öppna för sol och skugga.
All förtvivlan finns här,
därför att allt är fullbordat.
PS. Ett smakprov på Pressler och Harding i den nämnda Mozart-konsertens Andante finns på Youtube här.
Satsen som helhet, liksom de övriga två, finns bland annat här (med Leif Ove Andsnes och Gustavo Dudamel).
Den bästa inspelning jag hört är den med Piotr Anderszewski och Scottish Chamber Orchestra på Virgin Classics. Väl värd att leta upp i skivhandeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar