I "Ensam" beskriver August Strindberg beroendet av tecken på mänsklig närvaro när hans alter ego väljer ensamheten. En del av dessa tecken handlar helt enkelt om ljud som når honom genom den förhyrda lägenhetens väggar och även från huset intill. Han hör bland annat en sångerska som sjunger vackert och som också har en pianospelande väninna. Och den musik han hör i en särskilt svårmodig stund, först inom sig själv och sedan spelad av sångerskans väninna, är ingenting mindre än Beethovens månskenssonat.
Det är inte den för alla så välbekanta första satsen som Strindberg i första hand refererar till. Inte det lyriska adagiot, den klassiska pianolitteraturens kanske mest kända verk, utan den sista satsens stormande presto agitato. Följaktligen kan vi lugnt anta att grannens väninna inte kan ha varit vilken dilettant som helst.
Musik "av den största som lidit hela livet" är just det han vill höra, och närmare bestämt den sonat "som för mig blivit det högsta uttrycket av mänsklighetens suckan efter befrielse, och som icke någon dikt i ord kunnat uppnå!" Det Strindberg felaktigt kallar allegro-satsen tas om hela tre gånger - "och att icke något annat stycke spelades fattade jag som en särskild nåd."
Ingen annan hyllas i denna bok med så starka ord. Jo, ytterligare en: Honoré de Balzac, vars samlade verk - i femtio volymer! - diktaren läser igenom som ett led i sin egen "självuppgörelse".
Musiken och litteraturen som ovärderligt sällskap för den ensamme. Än idag fungerar det väl så. Strindbergs alter ego i "Ensam" hade lite tur med grannarna vad gäller musiken. Ingen tillgång till grammofon, ingen cd-samling, inte Spotify och inte Youtube. Annorlunda då med de där volymerna av Balzac, som troligen var hemförda från Paris.
Sista satsen av Beethovens månskensonat finns i många inspelningar, också på Youtube. Jag fastnade särskilt för den här med Emil Gilels, som jag gissar Strindberg skulle ha gillat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar