Bergtagen av Mann

Thomas Mann bör man återvända till nu och då om man vill ha något ordentligt att bita i, något som ger mat åt tanken under stigande estetiskt välbehag. Han är visserligen inte lättsmält, men varför måste allting vara det? God litteratur ska som pastan lagas och spisas al dente, eller hur? Ger man en sådan som Mann lite tid dröjer det inte förrän man blir bergtagen av den överdådiga buffé av liv och dikt som han serverar.

Nog med metaforik! Jag har alltså läst Manns "Bergtagen" i den lysande nyöversättning som Ulrika Wallerström presenterade i fjol. Nio hundra sidor om livet på ett luxuöst sanatorium i Alperna under tidigt 1900-tal, låter det upphetsande? Knappast för dem som i likhet med statsministern i första hand väljer samtida svenska succéförfattare i spänningsbranschen. Tydligen inte heller för den kulturskribent på DN som jag i tv-programmet Babel hörde utbrista: "Men den är ju stendöd!", apropå den idédebatt från förra sekelskiftet som ingår. Den skribenten kommer jag i fortsättningen att läsa med ett skeptiskt öga, den saken är klar.

För vad är spännande och vad är levande? Att ladda skildringen av miljöer och mänskliga möten med idédiskussioner som speglar skilda sociala erfarenheter och livsval, det är spännande om man som Mann behärskar både konsten och idéerna. I relationer utspelar sig som bekant mer än det som uttrycks i ord. Även det är Mann bra på att fånga - i ord! Så för den som inte orkar med det filosoferande inslaget finns tillräckligt av underhållning i de mänskliga förvecklingar som uppstår under de sju åren som huvudpersonen, ingenjören Hans Castorp, vistas "där uppe" i exklusiv avskildhet från livet "där nere". Han anländer för att under några veckor hälsa på sin sjuke kusin, men blir själv undersökt och befunnen sjuk, i varje fall inte så helt frisk att han inte skulle kunna bli kvar. Kort sagt bergtagen.

Det sägs att det är en klassisk bildningsroman, eftersom vi får följa unge herrns anpassning till denna speciella miljö och hans invigning i tankeströmningar och levnadssätt som han annars kanske inte skulle konfronterats med. Men det är naturligtvis även en bildningsroman för läsaren, som får ta del av moralfilosofi, upplysningstänkande, katolsk teologi, medicinsk visdom och tidsfilosofiska resonemang, delvis som miniessäer och delvis i dialoger som speglar olika attityder och ståndpunkter till rationalism och mystik, framstegsoptimism och konservatism. Många karaktärer och livsöden passerar revy men några framstår särskilt tydligt just i form av de idéer de förfäktar. Den sarkastiske rationalisten Settembrini och den judiske katoliken Naphta hör till de stående, lätt karikerade kombattanterna i sällskapet som i varje fall underhåller mig storligen.

I umgänget finns också en erotisk komponent förstärkt av det dödsmedvetande som den inte sällan dödliga tuberkulosen skapar och som gör tillvaron existentiellt tillspetsad. Hans Castorps långvariga avståndsförälskelse i den ryska kvinnan Chauchat ter sig möjligen lite underlig för vår tids mer hämningslösa sexualmoral, men den laddar otvivelaktig texten på ett drivande sätt. Det dröjer innan han så att säga kommer till skott och gör henne sin kur, men när det väl händer sker det (på franska!) i en svärmisk ström av överhettade romantiska tirader, i ren och skär desperation inför hennes aviserade avsikt att lämna stället. För sent, alltså, om hon nu inte får för sig att återvända...

I yttre bemärkelse händer inget dramatiskt, till och med de som dör gör det under diskretion och med kallt konstaterat faktum. Tiden går och de regelbundna undersökningarna talar oftast för en förlängd vistelse. Det blir fortsatt fråga om att ligga balkong insvept i filtar, utspisas i en matsal med bordsplacering fem gånger om dagen, ta sina promenader, föra sig i borgerlig ordning, kommentera varandra, skvallra, konversera och diskutera - helst spirituellt och med tillbörlig bildning. För att kunna gjuta liv i denna ritualiserade tillvaro krävs naturligtvis en mästare av Manns kaliber.

Och visst, tid behövs för läsningen av denna mäktiga roman som i grunden kanske allra främst handlar om tid och tidsupplevelse, om timmarnas och dagarnas gång, om månader som läggs till år, om tidens flykt och närvaron i nuet. Men ägnar man den den uppmärksamhet som krävs så, ja, nog betalar det sig hundrafalt den bästa spänningsroman man försöker locka mig med.