En dikt av Tranströmer

Den här dagen när Svenska Akadamien glatt så många med sitt val av nobelpristagre och jag ser glädjen i allas ansikten som uttalar hans namn och som läser hans dikter i tv-programmet Babel, slår jag själv till sist upp hans "Samlade dikter 1954-1996" och läser flera av dem på nytt, igenkännande. Men så finns där en dikt som jag tydligen inte riktigt tagit till mig tidigare, en dikt som jag inte känner igen och därför läser som om den vore ny för mig. Den heter "Lissabon" och finns i "Klanger och spår" (1966).

Det är en dikt om olika former av fångenskap, med den där typiska tranströmerska klarheten i språket som inte utesluter ett innehåll som osäkrar skillnaden mellan drömd och påtaglig verklighet och som blandar närsyn och utblick. Den kanske inte öppnar sig med en gång (allt av Tranströmer har inte den där omedelbara lättillgängligheten som alla tycks vilja hävda), men den gräver sig in i medvetandet ungefär som en gåtfull gatubild av Giorgio de Chirico kan göra. Hör här:

I stadsdelen Alfama sjöng de gula spårvagnarna i
                                    uppförsbranterna.
Där fanns två fängelser. Ett var för tjuvarna.
De vinkade genom gallerfönstren.
De skrek att de ville bli fotograferade!

"Men här", sa konduktören och fnittrade som en kluven
                                    människa
"här sitter politiker". Jag såg fasaden, fasaden, fasaden
och högt uppe i ett fönster en man
som stod med en kikare för ögonen och såg ut över havet.

Tvättkläderna hängde i det blå. Murarna var heta.
Flugorna läste mikroskopiska brev.
Sex år senare frågade jag en dam från Lissabon:
"Är det riktigt, eller har jag drömt det?"


Jag har tidigare skrivit om Tomas Tranströmers dikter bland annat här, här och här.