Tomas Tranströmer fyller 80 i dagarna och dagens DN ägnar honom därför extra stort utrymme. Bland annat får några kolleger till honom frågan vilken tranströmersk metafor som de har som favorit. Alla har valt olika, vilket naturligtvis är ett tecken på hur stark den sidan av hans poesi är.
Om jag själv fått frågan skulle jag lagt ytterligare en till de redan nämnda:
"Jag står med handen på dörrhandtaget, tar pulsen på huset" (Ur Östersjöar, 1974).
Men bland alla träffsäkra liknelser som Tranströmer levererat har jag återkommande stavat på en som kräver ett mer utförligt citat, också den från Östersjöar. Jag har redan förut påmint om det, men det tål att upprepas:
"Fjärden har blivit excentrisk - idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element."
Enbart för dessa rader är denne poet värd att nämnas bland 1900-talets allra största.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar