Det var i söndags i Stockholm. Sol från klarblå himmel och äntligen förebud om en blid och livlig värma. Man ville så gärna slå följe med stockholmarna som verkade ha gått man ur huse för att promenera i mälarvattnets närhet. Vi gjorde oss ärende ut till Moderna Museet för att titta på dess samlingar av fotokonst, just nu utställda i flera spatiösa rum. Märk väl, inte Nationalmuseum och deras onödigt omdiskuterade nakenhet i mestadels äldre konst, utan i stället exempelvis Mappelthorpes och andra berömda fotografers accepterade och (antar jag) helt hbt-riktiga framställning av kön och kropp, som följaktligen inte kräver några pedagogiskt korrigerande ögonglas på besökarens näsa.
En hel del bekanta bilder var det, men det mesta ändå nytt och spännande för min del. Mest gladdes jag nog ändå åt att återse Irving Penn, hans fina porträtt, men också några stilleben som jag inte kan erinra mig att jag sett förut. Fotokonst som övertydlig konst, om man så vill.
Efter italiensk söndagmiddag raka spåret till Konserthuset och den egentliga anledningen till resan, nämligen Andras Schiff, den ungerske pianisten som tyvärr inte lyckats skaffa sig samma star quality som de övriga pianister som gästar Sverige under våren (Lang Lang och Kissin). Men vad gör det. Han är ingalunda sämre för att han inte fyller huset till sista plats, snarare tvärtom. Programmet för kvällen innehöll endast variationsstycken komponerade av Mozart, Haydn, Mendelssohn, Schumann och Beethoven. Beethovens nästan timslånga Diabellivariationer var naturligtvis huvudnumret, även om jag blev mest berörd av det enda stycke som jag inte hört tidigare, nämligen ett sent verk av Schumann, ett eget tema, en koralartad tonföljd som med Schiffs känsliga anslag fick variationerna att skimrande lämna den spotbelysta pianisten och hans flygel och stiga som en stilla, kravlös bön ut i salongens mörker. "Spökvariationer" kallas verket i programhäftet, tydligen anspelande på Schumanns sista tid av hallucinationer då han tyckte sig kontaktad av andevärldens både goda och onda. Nog var det i så fall väsen från den himmelska sidan som meddelade sig i just denna musik.
Jag hoppas verkligen finna en inspelning som gör detta Schumanns kanske sista fullbordade verk lika stor rättvisa som Schiff gjorde denna söndagkväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar