Prokofjevs kreativitet

Sergej Prokofjev (1891-1953) är utan tvekan en av de stora 1900-talstonsättarna. Det gäller både sett till bredden och till antalet verkligt betydande verk. Varje gång jag på allvar bekantar mig med ett stycke av honom blir jag entusiastisk och vill upphöja honom till Bartoks och Stravinskijs jämlike, om inte mer än så. För ärligt talat, om vi bortser från ett par, tre opus plus det enstående mästerverket "Våroffer" skulle knappast Stravinskij förtjäna den rangplats han oftast tilldelas. Jag vill hävda att både Prokofjev och Bartók åstadkom fler omistliga verk än Stravinskij gjorde. Stravinskij lär själv ha sagt att Prokofjev var den störste - efter honom själv naturligtvis. Det fanns ju en period i Stravinskijs musikskapande som var besläktad med Prokofjevs, nämligen den neoklassicistiska. Medan Stravinskij bytte stil ungefär på samma sätt som Picasso gjorde på måleriets område bar Prokofjevs modernism en stabilare klassisk prägel som bara blev tydligare med åren. I likhet med Bartok fick han genom de tidiga verken rykte om sig att företräda en brutal och motoriskt drivande musik. Men den melodiska källådern fanns där hela tiden, och det dissonanta och rytmiskt komplexa tonspråket vann därför även den breda publikens bevågenhet.

I onsdags spelade Göteborgsfilharmonikerna Prokofjevs femte symfoni i ett så gott som fullsatt Uppsala Konserthus. Gustavo Dudamel, deras populäre chefdirigent, hade förhinder och ersattes av en ung kollega till honom, också han fostrad i det numera världsberömda utbildningsprogrammet "El Sistema" i Venezuela. Manuel López Gómes heter han, och det namnet kan man gott lägga på minnet. Att döma av hans insats denna kväll fattas ingenting i förutsättningarna för en strålande dirigentkarriär av samma slag som Dudamels. Grabben dirigerade utan partitur, och bara det säger väl en del.

Denna femte symfoni hör till Prokofjevs absoluta musik, utan program eller andra tydliga bindningar för lyssnandet. Den tillkom under krigsslutet ungefär samtidigt med de sista pianosonaterna, som ju hör till de yppersta i den genren. Efter sina år i USA och Europa hade Prokofjev i slutet av 20-talet drabbats av så stark hemlängtan att han återvände till Sovjetunionen, där han mottogs med viss misstänksamhet. Han gick aldrig med i kommunistpartiet men underkastade sig systemet och skrev filmmusik, kantater och till och med en födelsedagshyllning till Stalin själv. Jag har också sett uppgifter om att han livet ut var anhängare av Christian Science. En rätt motsägelsefull person kan tyckas, men vem är enkel och framför allt: vem kan enkelt bedömas i en social situation som den han valde att inrätta sig i. Hans balansakter i förhållande till den hårdnande ideologiska styrningen under Stalin/Zjdanov var emellertid fåfänga. De räddade honom inte, tvärtom. Tillsammans med flera andra tonsättarkolleger bannlystes han med hänvisning till borgerlig dekadens och bristande följsamhet mot den påbjudna estetiken. Möjligen bidrog det redan tidigare kända kravet på anpassning till en förstärkning av det lyriskt-melodiska i hans musik, men detta inslag hade som sagt funnits där hela tiden. Ironiskt nog dog han samma dag som Stalin, vilket knappast ens med en notis meddelades den sovjetiska allmänheten.

Den femte symfonin är ett gott exempel på kreativiteten i Prokofjevs musikskapande. Det är ett veritabelt ymnighetshorn som detta musiksnille öser ur när han komponerar sin kontrastrika musik med överraskande rytmiska accenter och en instrumentering som nyttjar orkesterns möjligheter till det yttersta. Har exempelvis tuban någonsin fått en mer framträdande roll i en symfoni än här? Och i de mer stillsamma avsnitten bryter lyriken fram i träblåsklanger eller i djupa cellotoner. Det finns svärta, särskilt i den första satsen, men i huvudsak är det ändå en musik där ljus och sprittande liv dominerar. Är det inte i själva verket en för våren mycket passande musik?

Lyssna gärna på ett smakprov ur den andra satsen med Berlinfilharmonikerna under Dudamel och döm själva:

http://youtu.be/y29V7c1k5xE