Vissa musikstycken har man i gott minne oavsett åren som går. Jag tänker nu inte på de poplåtar som invaderar allas medvetanden och som ofta förknippas med en viss tid och sätts på samlingsskivor med decenniebeteckningar. Inte heller syftar jag på de stora klassiska verken som följt en genom livet och som man tämligen regelbundet återkommer till genom nyinspelningar.
Nej, jag tänker på musik som man en gång i världen upptäckte och uppskattade men som man sedan inte spelat på många herrans år. Somligt tappar man på vägen, och delvis får man väl skylla på teknikutvecklingen. Vinylskivorna på vinden har i mitt fall blivit stående där; jag har helt enkelt inte plats för mer än cd-skivorna på bekvämare avstånd. Allt jag hade på LP har jag ännu inte på cd, trots ett par decenniers samlande. Och ytterst lite av det jag hade på LP och nu har på cd har jag på DVD.
Häromdagen bläddrade jag bland klassiska cd-skivor i en av de få butiker som fortfarande saluför sådana. I de prisnedsatta lådorna fann jag en dubbel-cd med musik av Leos Janaceck (1854-1928) - med allt han skrev för piano plus - och det var det viktiga - ett par kammarmusikverk. Pianomusiken har jag sen tidigare i eminenta tolkningar av Mikhail Rudy (en EMI-cd från 1990). Det var Concertino som gjorde att jag omedelbart tog upp betalkortet och glad i hågen åkte hem för att återknyta bekantskapen med ett verk som visserligen finns någonstans på vinden, men som jag inte hört sedan 70-talet. Jag mindes det som originellt och spännande.
Stycket är för klarinett, horn, fagott, två violiner, viola och piano. Pianot har huvudrollen, vilket är logiskt eftersom Janaceck ursprungligen tänkte sig en pianokonsert. I den första satsen är det hornet som undergivet diskuterar med pianot, i den andra i stället klarinetten som käbblar hejvilt i de övre registret. I de båda sista satserna är hela ensemblen med i spelet, och särskilt i den sista förs ett kackalorum som Janaceck själv lär ha betecknat som allas gräl med alla. Inofficiellt gav han verket beteckningen "Våren" (som ett firande av sin egen nya vår i samband med 70-årsdagen!), och det är förstås en så allmän och rymlig vägledning för upplevelsen att den rymmer det mesta av liv och natur. Och om nu Janaceck lekte fablernas värld, med hornet som igelkott, klarinetten som ekorre etcetera, så behöver man förstås inte hänga med på det programmet. Att musiken som vanligt hos Janaceck alluderar på talade fraser och språkliga tonfall gör att munhuggningen i våryran mycket väl kan kännas lika mycket mänsklig som djurisk.
Janaceck är en så särpräglad tonsättare att man omedelbart identifierar honom när första temat är satt. Han komponerade musik i alla genrer och är utan tvivel en av de stora 1900-talstonsättarna. Ett av hans mest berömda verk är Sinfoniettan, vars inledande fanfar ses i hans egen svårtydbara men sällsynt vackra handskrift på bilderna ovan och nedan. Det stycket lär spela en viss roll i Haruki Murakamis roman 1Q84, som jag ännu inte läst. Kanske kan den leda till att nya lyssnare hittar vägen till en fascinerande musik som inte liknar någon annan.
För den som omedelbart vill komma i kontakt med Concertino rekommenderar jag en inspelning som finns på Youtube, här, här, här och här (samtliga fyra satser).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar