Masterclass

Andrei Gavrilos gästspel i Uppsala fortsatte på lördagen med en masterclass i Musicum. Nej, tro nu inte att jag tillhörde dem som spelade upp för den ryske storpianisten, jag tillhörde bara den andäktiga och stundom mycket roade publiken. Några mycket begåvade ungdomar från Musikhögskolan i Stockholm fick däremot under en timme vardera erfara vad som enligt mästaren kunde förbättras i deras spel, eller snarare hur interpretationen och de musikaliska uttrycksmedlen kunde förhöja deras spel. Virtuosa instrumentalister var de ju redan.

Denna masterclass-tradition inom sång och musik är en intressant form av pedagogik där eleven inte endast sitter enskilt med sin lärare och tragglar igenom en spelläxa, utan tillsammans med kolleger och publik utmanas i att både kunna uppträda inför publik och motta och tillägna sig kritiska synpunkter på sitt musicerande. Det är en inte alldeles enkel form, och givetvis beror utfallet mycket på hur "mästaren" uppträder.

Liszt och Prokofjev spelades under de första tre timmarna. Speltekniskt svåra och sinsemellan mycket olika stycken avklarades med imponerande färdigheter. Men romantiken i "Funerailles" och "Tarantella" av Liszt kräver förstås ett helt annat närmande än den sjunde pianosonaten av den anti-romantiske Prokofjev. Med ett målande symbolspråk och livfull gestik gav Gavrilov en lektion i vad allt den förstnämnda sorgemusiken rymmer. Och när det var dags för Prokofjev stod det alldeles klart att det Gavrilov inte vet om denne tonsättare inte heller är värt att veta. Att den berömda precipitato-satsen egentligen bygger på en av Stalins favoritmelodier var till exempel någonting som Gavrilov gjorde en poäng av. Det gäller att spela den som en macabre med den stalinistiska likgiltigheten och brutaliteten i åtanke. "Now you are becoming that human beast!" utropade Gavrilov när den späda japanskan gjorde oss alla häpna med sitt fantastiska spel. Redan i inledningssatsen sprack Gavrilov upp i ett leende och han hade sedan svårt att dölja sin entusiasm över denna unga kvinnliga pianist (lägg gärna hennes namn på minnet: Asuka Nakamura, hon gör om några veckor sin diplomkonsert i Stockholm), som effektivt dementerade hans nyss lämnade kommentar till den föregående manlige pianisten om att det krävs manlig fysik för att klara de kraftfulla partierna hos Liszt.

Nå, frånsett denna mindre övertygande kommentar hann Gavrilov ge en både kunskapsmässigt gedigen, pedagogiskt underhållande och mycket lärorik masterclass, lärorik även för oss passiva åhörare som lyssnade och förstod och önskade att vi hade de tekniska resurserna att också utföra det som dessa unga talanger förmådde utföra.

Även en Andrei Gavrilov har en gång befunnit sig i en motsvarande position som nu dessa ungdomar i Musicum igår, vilket bland annat framgår av en del klipp på Youtube. Se till exempel här, där den store Svjatoslav Richter på ålderns höst på sitt eget oefterhärmliga sätt uttrycker sin uppskattning av en ung Gavrilov.