Uppsala Universitet visar sig ibland från den riktigt generösa sidan. Som igår när Akademiska kapellet bjöd på gratiskonsert med en rysk pianist av yppersta klass. Andrei Gavrilov, född 1955, var riktigt i ropet under 80-talet, en superstjärna som turnerade världen runt med de främsta dirigenterna och orkestrarna. Hans kritiska hållning gentemot sovjetstaten renderade honom emellertid fem års husarrest - innan Gorbatjev förbarmade sig över honom och lät honom bosätta sig i väst. Under nittiotalet drog han sig tillbaka från offentligheten, men på senare år har han återvänt till konserterandet. En turbulent men inte alldeles ovanlig karriär, särskilt inte för musiker och författare med rötter i det forna östblocket.
Ett urval av Chopins Nocturner inledde konserten. Jag lyssnade intresserat till Gavrilovs Chopin, en lite hetsig och smått kolerisk Chopin, men tvangs konstatera att det inte var min Chopin. Jag vill ha ett annat flöde i den här högromantiska musiken, inte så häftiga kontraster, inte så originella accenter, inga excesser som gör att musiken hotar falla isär i enskildheter. Mitt ideal är fortfarande den typ av spel som Artur Rubinstein eller den unge Vladimir Ashkenazy levererade i dessa Nocturner.
Men efter paus var Gavrilov utan tvivel på hemmaplan och spelade Prokofjevs åttonde pianosonat med en bravur som fullkomligt tog andan ur en. Förutom att man kan förundras inför det möjliga i att en människa kan utföra ett kroppsarbete av detta slag (beteckningen pianolejon har aldrig känts mer adekvat) så var det ett spel som övertygande lyfte fram Prokofjevs musik. Virtuost så det räcker och blir över, javisst, och man hade inte förvånats om det börjat ryka ur flygeln i den sista satsens häftigaste partier. Men det fanns en tanke bakom Gavrilovs spel, en bakgrund som anknyter till hans egen upplevelse av sovjetkulturen och som Prokofjev i de sena sonaterna omvandlat till musikaliska sarkasmer .
Jag har tidigare (här) uttryckt min bestämda mening att Prokofjev hör till nittonhundratalets allra främsta tonsättare, och jag är helt enig med Gavrilov om att Prokofjevs så kallade krigssonater, sjuan, åttan, nian, och särskilt åttan, är en toppnotering i pianolitteraturen över huvud taget. Visst finns här Prokofjevs omtalade brutalism rikt representerad, men sonaten visar också hans medryckande rytmiska intensitet, osentimentala lyriska ådra (särskilt i mellansatsen) och framför allt det melodiska innehåll som aldrig går förlorat trots dissonanserna och de komplexa ackorden. Gavrilov tog vara på allt som denna moderna, sköna och bitvis förfärande musik har att erbjuda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar