Grammophone hade för några år sedan en omröstning om världens bästa symfoniorkester, och de flesta gissade förstås att Berlin- eller Wienfilharmonikerna skulle hamna i topp. Visst fanns dessa båda bland de allra främsta, men en annan orkester intog den absoluta täten, nämligen Royal Concertgebouw Orchestra i Amsterdam. I lördags gästspelade den i Stockholms Konserthus med sin chefdirigent Mariss Jansons. Alla som inte var där är bara att beklaga (det var inte helt utsålt!?), för där infriades alla höga förväntningar med råge. Jag har sällan hört någonting bättre, och jag har ändå hört ganska mycket vid det här laget.
Den norske pianisten Leif Ove Andsnes var solist i Brahms 2:a pianokonsert. Andsnes spelade i denna timslånga konsert med både styrka och lenhet i anslaget och i perfekt balans med orkestern. Han tillhör de stora pianisterna för närvarande, inte tu tal om det. Inte ett felslag vad jag kunde höra, men därför ingalunda bara perfektionism utan även inlevelsefull gestaltning. I det ljuvliga andandet fick dessutom orkesterns förstecellist öppna himlen med den underbaraste ton jag hört från en cello på år och dag.
Därmed är redan något sagt om detta med ton och klang. Dessa holländska stråkar har en mörk sammetslen klang som inte utesluter mäktigt brus när så erfordras. Och blåsarna klingar lika vackert i forte som i pianissimo. Det är för övrigt ett av kännetecknen på en topporkester att den har en dynamisk kapacitet som utesluter skrällighet och skärande tonbildning i starka partier av musiken. Hemligheten ligger helt enkelt i att alla kan spela mycket svagt och unisont som ett enda instrument. Ett forte fortissimo äger sin oerhörda kraft helt och hållet i relation till den svagaste ton som startar ett crescendo. Och här höll publiken mycket riktigt andan för att urskilja det knappt hörbara suset från stråkarna, inte minst i extranumret - ett helt fantastiskt framförande av Sibelius´ Valse triste.
Efter paus Wagner (Tristan och Isolde: Preludium och kärleksdöd) och Richard Strauss (Svit från Rosenkavaljeren). Båda stycken som gjorda för att motivera existensen av full symfoniorkester, det senare ett veritabelt showpiece där ingen klangvärld lämnas oprövad och där wienervalsen slutligen vreds upp i en dånande grotesk som givetvis rev ner lika dånande applådåskor.
Men sist alltså Valse triste, i en andlöst gripande version.
"Bättre än så här kan det väl knappast bli" var vad vi sa till varandra, vi lyckliga som var där.
Själv är jag starkt betänkt på att dra till Amsterdam.
4 kommentarer:
Einar, det är verkligen inte svårt att bli avundsjuk.
Thomas, din kommentar tar jag som ett tecken på att jag trots allt lyckades förmedla något lite av en stor upplevelse.
Antar att också du, Einar, är tveksam till detta med rankinglistor vad gäller konstnärliga uttryck. Att rangordna något så svårgripbart som musikframföranden förefaller näst intill omöjligt. Ändå är man ju på ett lite paradoxalt sätt intresserad av dylika listor ...
Jo, visst är det spännande med listor över huvud taget...
När rangordningen är ett resultat av många individers subjektiva uppfattningar (utifrån någon form av "expertis" eller grundlig erfarenhet) så är det ofrånkomligt att den inger respekt och intresse. Dock givetvis inte som någon absolut sanning, utan mera som en vink om vilka som - oavsett den specifika rangordningen - återfinns bland de låt oss säga 10 bästa.
Det är ju också så att den som redan är berömd och bekant för alla har en större chans att komma ifråga än den som fortfarande bara är känd inom en begränsad krets.
Generellt för kvalitetsbedömningar i konstsammanhang gäller förstås att ord är bättre än siffror.
Om man sedan vill kvantifiera sina utsagor i ett antal parametrar och summera poängen ligger det givetvis i sakens natur att också upprätta en lista över vilka som fick mest poäng. Men så särskilt "vetenskapligt" går det ju sällan till utan det hela bygger mera på en helhetlig uppfattning och värderingar som helst bör motiveras i ord för att bli riktigt intressanta.
Skicka en kommentar