Orkesterspel på högsta nivå

Symfoniorkestern är den västerländska musikens märkvärdigaste uppfinning. Ett stort antal musiker med ett stort antal olika instrument förenas i ett musicerande där medverkan kan skifta från solistiska till fullskaliga insatser från samtliga medlemmar. Det ger en rikedom av möjligheter i musikens alla dimensioner av klang, rytm, dynamik och harmonik. Om man i en konsertsal får tillfälle att upprepade gånger lyssna till en sådan orkester i några av konstmusikens stora nummer, t ex en pianokonsert och ett par av romantikens stora orkesterstycken, kommer man också att kunna märka de skillnader som finns, speciellt beträffande klang, dynamik och precision i samspelet. Många orkestrar uppvisar numera en skicklighet som gör det svårt att för att inte säga meningslöst att rangordna toppskiktet. Väl på plats i konsertsalen vet man ändå vilka som hör dit. Och det är en lycka varje gång.

Grammophone hade för några år sedan en omröstning om världens bästa symfoniorkester, och de flesta gissade förstås att Berlin- eller Wienfilharmonikerna skulle hamna i topp. Visst fanns dessa båda bland de allra främsta, men en annan orkester intog den absoluta täten, nämligen Royal Concertgebouw Orchestra i Amsterdam. I lördags gästspelade den i Stockholms Konserthus med sin chefdirigent Mariss Jansons. Alla som inte var där är bara att beklaga (det var inte helt utsålt!?), för där infriades alla höga förväntningar med råge. Jag har sällan hört någonting bättre, och jag har ändå hört ganska mycket vid det här laget.

Den norske pianisten Leif Ove Andsnes var solist i Brahms 2:a pianokonsert. Andsnes spelade i denna timslånga konsert med både styrka och lenhet i anslaget och i perfekt balans med orkestern. Han tillhör de stora pianisterna för närvarande, inte tu tal om det. Inte ett felslag vad jag kunde höra, men därför ingalunda bara perfektionism utan även inlevelsefull gestaltning. I det ljuvliga andandet fick dessutom orkesterns förstecellist öppna himlen med den underbaraste ton jag hört från en cello på år och dag.

Därmed är redan något sagt om detta med ton och klang. Dessa holländska stråkar har en mörk sammetslen klang som inte utesluter mäktigt brus när så erfordras. Och blåsarna klingar lika vackert i forte som i pianissimo. Det är för övrigt ett av kännetecknen på en topporkester att den har en dynamisk kapacitet som utesluter skrällighet och skärande tonbildning i starka partier av musiken. Hemligheten ligger helt enkelt i att alla kan spela mycket svagt och unisont som ett enda instrument. Ett forte fortissimo äger sin oerhörda kraft helt och hållet i relation till den svagaste ton som startar ett crescendo. Och här höll publiken mycket riktigt andan för att urskilja det knappt hörbara suset från stråkarna, inte minst i extranumret - ett helt fantastiskt framförande av Sibelius´ Valse triste.

Efter paus Wagner (Tristan och Isolde: Preludium och kärleksdöd) och Richard Strauss (Svit från Rosenkavaljeren). Båda stycken som gjorda för att motivera existensen av full symfoniorkester, det senare ett veritabelt showpiece där ingen klangvärld lämnas oprövad och där wienervalsen slutligen vreds upp i en dånande grotesk som givetvis rev ner lika dånande applådåskor.

Men sist alltså Valse triste, i en andlöst gripande version.

"Bättre än så här kan det väl knappast bli" var vad vi sa till varandra, vi lyckliga som var där.

Själv är jag starkt betänkt på att dra till Amsterdam.