Vita kontemplativa

Milosz, Herbert, Szymborska, Zagajewski - vad är det med den polska litteraturen som gång på gång lyckas frambringa den bästa poesin? Dessa poeters förmåga att kombinera existentiell reflektion med vardagsnära iakttagelser har jag alltid funnit i högsta grad inbjudande. Till dels har det med livsuppfattningen att göra, tänker jag. Ett förhållningssätt som med humor, och ibland ironi, lösgör tanke och känsla från varje doktrinär tygel. Och som i stället låter sig berikas av den fria (levnads)historiska överblicken, frukterna av umgänget med närstående, vänner och hela det europeiska kulturarvet.

"Carpe diem". Han fångade dagen, men då han på kvällen

tittade till sin fångst såg han natten.

- Är det herrn som tycker så mycket om bibliotek?

Och i Berlin, vid ett kafébord efter ett museibesök:

Pergamonansiktena tittar på mig avundsjukt

- jag kan ännu ta miste, det kan inte de längre.

Dessa brottstycken ur ett par dikter säger kanske mer än vad jag själv just försökte formulera om den livskänsla som de är ett uttryck för. Raderna finns i Adam Zagajewskis senaste utgåva på svenska - Antenner i regn (Norstedts, 2011) - ett urval dikter från hans tre senast samlingar, som vanligt tolkade av den erkänt skicklige Anders Bodegård.

Gatuscener, kaféliv, östeuropeiska erfarenheter, resor av olika slag, minnen av hödofter och tornsvalors visslingar, erinringar från livet med fadern, lågmälda tributer eller parentationer, staplar av fyndiga eller en smula gåtfulla sentenser, vemod och glädje blandat, resignation eller sådant som skulle kunna tas för resignation. Så kan det se ut, materialet för vita kontemplativa i diktens tjänst, men också omvänt: dikten i tjänst hos det eftersinnande livet.

Den hör sortens diktning sätter igång en själv, stimulerar egna minnen och - framför allt - stämmer medvetandet till medveten närvaro. Det sistnämnda är ju numera ett känt och överanvänt tekniskt begrepp i psykologiska sammanhang. För egen del har dikter av det här slaget alltid fullgjort samma tjänst, och jag är övertygad om att det inte bara gäller mig själv.

Jag vill till sist citera en hel dikt med titeln "Om kungadömen":

Jag drömmer gärna om döda kungadömen
där mässingen blänker och sjunger
och lodräta eldar flammar på kullarna,
eldar där någons kärlek bor.
En sen eftermiddag i november
åker jag förortståget
på hemväg från en långpromenad;
omkring mig trötta tjänstemän
och en melankolisk gumma
som trycker en tax mot sin kropp.
Biljettkonduktören är tyvärr
en mycket fumlig schaman.
Livet kliver över oss som Gulliver
och skrattar högt och gråter.

Foto: EJ. (Del av Pergamonfrisen, Pergamon Museum, Berlin)