Ett konsertprogram som heter duga

Att komponera konsertprogram vore en syssla jag gärna skulle ta mig an om jag mot all förmodan tillfrågades. Finge jag göra det utan hänsyn till annat än egna preferenser vore det förstås allra roligast. Men jag förstår ju att utmaningen för dem som gör programmen ligger i att sammanjämka olika intressen: till exempel dirigentens, gästande solisters, konserthuschefens, och givetvis den betalande publikens. Det blir med nödvändighet något annat än de Spotify-listor man som privatperson kan göra upp.

Ibland klagas det över att konserthusens programsättning blir för trendigt stereotypa, att de i alltför hög grad litar till populära klassiker från 1700- och 1800-tal med alltför litet utrymme för den moderna klassiska musiken. Och märk väl att med "modern" menas här musik från cirka hundra år tillbaka och framåt.

I Uppsala konserthus (Musik i Uppland) gavs igår kväll ett i mitt tycke ovanligt välkomponerat program:
 

Grazyna Bacewicz (1909-1969)
Konsert för stråkorkester

Franz Liszt (1811-1886)
Ballade No.2 (solopiano)

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Konsert för piano, trumpet och stråkorkester op 35

Arthur Honegger (1892-1955)
Symfoni nr 2 för stråkorkester och trumpet

Uppsala Kammarorkester
Dirigent: Eva Ollikainen

Solister: Roland Pöntinen, piano
Bengt Fagerström, trumpet
 

Här finns endast ett verk från romantiken, ett inte så ofta spelat pianostycke av Franz Liszt, och i övrigt verk från 1900-talet. Dessutom genomgående endast stråkorkester, om än i ett par fall med solister. Möjligen inte den mest publikdragande musiken, men det var abonnemangskonsert och stora salen var glädjande nog välfylld.

 

Sjostakovitj-konserten torde vara det mest kända stycket, förmodligen också ett av hans mest populära verk. Det är en för Sjostakovitj ovanligt sprudlande, för att inte säga sprallig, musik tillkommen före den stalinistiska mobbningen och allsköns påtvingade anpassningsmanövrer. Lento-satsen innerliga lyrik bryter givetvis av, men i långa stycken är det fråga om spjuveraktiga och stundom upphetsande virtuosa tongångar som når sin kulmen i sista satsens trumpetstötar och blixtrande dans i flygelns övre diskantregister.

Grazyna Bacewicz´ musik tycks för närvarande vinna alltfler lyssnare. Flera nya skivinspelningar som fått fina betyg talar för det. Själv en skicklig violinist domineras hennes opuslista av musik för olika stråkinstrument. Konserten för stråkorkester är ett tidigt verk och visar prov på ett mycket konstfärdigt, klassicistiskt influerat komponerande med stor idérikedom i både rytmik och sonor harmonik. Definitivt ett verk som jag vill höra fler gånger i konsertsammanhang.

Honeggers stråksymfoni ligger rätt nära Bacewicz´ i tonspråket. Det är fråga om likartade dissonanser som växlar i intensitet vad gäller både tempo och rytmiska figurer. Bacewicz är dock mer växlingsrik, medan Honegger i denna symfoni laborerar med ett mer begränsat material. I första satsen mal ett par toner nästan som en bordun hela tiden i bakgrunden. Mellansatsen är ett depressionstyngt adagio, medan sista satsen slutligen förlöses av att trumpeten lägger en jublande Bach-koral ovanpå stråkmattan. I programbladet står att Honegger var en allvarlig herre med en alltmer pessimistisk syn på världen och musikkonsten, präglad som han var av andra världskrigets fasor. Det hindrar i varje fall inte mig från att vilja fördjupa mig i hans övriga verk, som jag alltför sällan lyssnat till. Både Bacewicz och Honegger kommer till följd av denna konsert att prioriteras i mitt musiklyssnande.

Ja, så var det då den gode Liszt, som jag alltid haft ett något ambivalent förhållande till. Utan tvekan var han inte bara en suverän pianist utan ofta även en intressant kompositör. De lisztska pianoverken utgör som bekant en omfattande litteratur, och i den finns en hel del som för all framtid kommer att attrahera både pianister och publik. Men som Roland Pöntinen visade krävs det mer än bara virtuositet för att kvaliteterna ska framgå. Ett stycke som denna Ballade nr 2 kunde i sämsta fall bli endast buller och bång, larmande basgångar och yviga löpningar över klaviaturen. Men i Pöntinens nyanserade och väl avvägda spel bibehölls den melodiska kärnan, och de stilla stunderna av romantisk lyrik vittnade om det sinne för högromantiken som är nödvändigt i det här fallet. Att Pöntinen är en utomordentligt skicklig musiker visste jag redan, och denna afton bekräftade han det på nytt.

Det var med andra ord ett konsertprogram som heter duga, och det återstår bara att säga att Uppsala kammarorkester, liksom trumpetsolisten, har all heder av sin insats under ledning av den mycket energiskt dirigerande Eva Ollikainen.
---------------------------------------------------------------------------

Här finns en möjlighet att lyssna till Sjostakovitj Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Och här finns en fin inspelning av Honeggers 2:a symfoni. Tyvärr har jag inte funnit någon inspelning på nätet av Gracewicz´ Konsert för stråkorkester, men det finns annat av henne att lyssna till, t ex Pianokvartetten, nr 1, här med Krystian Zimerman vid pianot.

Bilden: Uppsala Kammarorkester