En krigsroman, poetisk

 

Jag läser alltmer poesi, och den prosa jag väljer uppvisar också som regel poeters känsla för språkets valörer och den sensibilitet för tillvarons mångtydiga och svåråtkomliga sidor som jag förknippar med en diktkonst värd namnet."Böcker" som bara transporterar en början fram till ett slut, som utan egentlig språklig medvetenhet och koncentration endast berättar något som jag förmodas känna igen eller enkelt kan förutse, ja, de tråkar ut mig. Varför ödsla tid på sådant? Då läser jag mycket hellre en fackbok, som emellertid även den bör vittna om stilistisk förmåga och kunskapsbredd utöver den rent fackidiotiska. Eller så löser jag hellre ett korsord som kräver lite tankeverksamhet.

Därmed inte sagt att all poesi som går under den beteckningen är "bra böcker". Omvänt kan man säga att bra poesi kan gå under vilken beteckning som helst; gränsen mellan lyrisk prosa och prosalyrik är som bekant höljd i dunkel. Och kvaliteterna har inte med en enda specifik form att göra; allt från rimmad och metrisk dikt till den som har ojämn högermarginal som enda yttre kännetecken, kan vara bärare av den poesi utan vilken tillvaron falnar och läggs i aska. Om detta låter som en lite väl högstämd inledning ska jag nu raskt komma till ämnet.

Det finns några nu levande svenska poeter som jag alltid öppnar en ny bok av med de största förväntningar. Jesper Svenbro är en av dem. Hans nya diktsamling kallas "Krigsroman" (Bonniers, 2012), vilket man noterar utan förvåning eftersom Svenbro i sina senare diktsamlingar visat sig vara en gudabenådad berättare i poesins form. Inspirationen har han ofta hämtat ur sin familjebakgrund, bland annat minnena av uppväxten i en prästfamilj. Övningar i inlevelse kan kanske sägas vara ett genomgående drag, den må sedan gälla pappa pastorn eller någon annan.

Nu har han tagit sig an svärfaderns liv, så som det kom att gestalta sig under några ungdomsår under andra världskriget. Denne förde ett äventyrligt liv i många länder och sökte sig tidigt till Skottland för att utbilda sig till fallskärmssoldat. Där träffar han den "skotska krigsfästmö" som efter kriget ska bli hans hustru och som ägnas en mycket vacker dikt utifrån ett inramat foto av paret med hennes egen enkla påskrift: "You and me".

Att försöka återskapa och på så vis rädda något av detta liv till eftervärlden utgör "romanen" i detta projekt, som även rymmer en metanivå av reflektioner om det enskilda ödet i ett större historiskt sammanhang, frågetecken kring vissa uppgifters tillförlitlighet och undran inför dolda drivkrafter bakom nedtecknandet av denna historia. Skulle svärfaderns fysiska mod ha kunnat vara poetens eget i en liknande situation? Nej, han betvivlar det och konstaterar att han aldrig ska få reda på det heller.

Svenbro parallellställer alltså händelserna kring svärfadern med sitt skrivande om dem. Han gör både diktandet och händelseförloppet till ett projekt med obestämd utgång, där han själv är närvarande med ett tilltal som förutom till läsaren riktar sig än till ett vi, inkluderande hustrun och barnen, än till det diktande själv som föresatt sig att på nytt iscensätta det mer än halvsekelgamla skeende som för barnens morfar var så livsavgörande.

Därtill har han också intervjuat en kamrat till svärfadern som ingick i samma förband. Han blir då varse att uppgifter om vad som hänt och inte delvis går isär eller inte går att få bekräftade. Och givetvis finns det tystnader, luckor och tvetydigheter som måste lämnas som sådana. Minnet framstår för Svenbro liksom för så många andra av samtida berättare som osäkert, felbart, rekonstruktivt. Det ska dock visa sig att tillräckligt mycket av det som först tedde sig som tvivelaktiga fabler äger sin rimliga förklaring.

Tillbaka i Frankrike efter utbildningen enrolleras svärfadern i ett franskt fallskärmsförband som bland annat deltar i sabotageaktioner, befrielsen av Lyon och slutligen också i den riskabla operation Amherst som de allierade genomför i Holland under krigets slutskede. Den djärva operationen går ut på att ett stort antal fallskärmsjägare ska flygas in bakom fiendelinjen för att där spränga broar och tillfarter, ställa till oreda och förleda fiendens uppmärksamhet bort från den massiva attacken vid fronten. Bokens längsta och mest dramatiska dikt ägnas dessa fallskärmshoppares dalande från hög höjd i mörker ned i fiendeland för att där försöka återfinna varandra, sticka ned vaktposter och genomföra uppdraget. För många blir det ett sista hopp mot döden, för dem som överlever så småningom holländska Krigskorset för "mod och klokhet".

Om det där fotot av "You and me", svärfadern och hans krigsfästmö, taget strax efter kriget och operation Amherst och bara någon vecka innan förlovningen, meddelas att det stått på familjen Svenbros piano i åratal - och låt mig citera:

"På bilden bär hon sin snygga khakifärgade WRAF-uniform
eftersom hon deltar i krigsansträngningen
som kokerska i Women´s Royal Auxiliary Force.
Hur mycket kokt torsk måste hon inte som nittonåring ha lagat!
Bredvid henne går menige Llavador: samlad, beslutsam,
i battle dress med den vinröda baskern,
också han nitton år. Omöjligt att föreställa sig
vad han gått igenom bara tre veckor dessförinnan!
Strålande aprilsol på strandpromenaden
ut mot piren i skotska hamnstaden Largs.
Allt ljus i fyrtiotalet tycks i det ögonblick som här förevigas
klinga samman i ett enda D-durackord,
medan pronominet du under samma gränslösa tidrymd
får en utsträckt innebörd och blir namnet på honom
som mirakulöst har överlevt in i efterkrigsvärlden. "Du"!
Din mors lakoniska kärleksdikt."

Två gånger har jag sträckläst denna bok, som naturligtvis är en "mycket bra bok" värd flera omläsningar. Varför är den så bra då? Det finns krångliga sätt att svara på den frågan, men också ett enkelt: Den talar till oss om väsentliga ting, förmedlar tankar som lever kvar sedan vi lagt den ifrån oss. Och den lockar oss att återvända för ett fruktbart tankeutbyte.

Det är med poesin som med konstmusiken - det finns mer att hämta vid omlyssningen.