Jag märker ord

Det finns faktiskt ord jag inte tar i min mun, och jag menar nu inte svordomar eller orden jag som barn inte fick uttala för att de var "fula". De riktigt fula orden är naturligtvis de som hör till jargongen på modet, inte sällan favoriserade av byråkrater och andra konferensförgiftade människor - politiker, småchefer och sensitiva karriärister som lagt sig till med en vokabulär med vissa signalord som de känner igen varandra i. 

"Jag tänkte ropa: Upptag till behandling /punkt nollettusen-ingenting idag!"  Så lyder ett par rader i den långa dikten "Konferensman" av Birger Sjöberg (ur "Kriser och kransar", 1926). Dikten skildrar en enkel Herrens tjänare från landet som frustrerad och obekväm kongressdeltagare. Dikten gjorde starkt intryck på mig i gymnasiets undervisning och jag har allt sedan dess hållit Sjöberg som en av våra största poeter.

I dagens tjänstemannamun heter det inte att man tar upp en fråga, nej, man lyfter den. Det må gälla paragrafer på lätta pappersark, men med en mikrofon under näsan ska det tydligen helst låta som om man hanterar gymmets skivstång. Eller är det höjdarbete man vill ge sken av?

Ett i mina öron ännu värre skorrande inträffar när frejdiga produktutvecklare eller värdegrundstänkare hänvisar till sitt tänkande som ett tänk. Varför i helvete kan inte människan uttala hela ordet!?

Ja, och så alla politikers favoritglosa när man förväntas uppvisa, vad ska vi kalla det... en behärskad upprördhet över det man ändå inte kan eller vill göra någonting åt. "Det är helt oacceptabelt." Det är nästan så man känner viss sympati med vår statsminister när han med den i sammanhanget enda rimliga synonymen (?) med viss morfaderlig emfas understryker: "Det är inte okej". 

Men det finns som sagt fult och fult. DN publicerar så gott som dagligen insända dikter från läsekretsen på familjesidan. I tisdags läste jag följande enkla rader av Anna Almqvist, inte utan förtjusning måste jag erkänna:

Tisdag (livet)

Fy fan.
Fy fan, fy fan, fy fan.
Fy. Fan.
Fa - an.
Fan!