Temat är den förekommande kärlekens olika uttrycksformer ställd mot idealiseringar och beska, stundom tragiska realiteter. Som vanligt berättelser utförda i en korthuggen, ironisk stil med insprängda sentenser av kärnfull visdom.
"I vårbrytningen" liknar en saga bortom gott och ont. Fiskaren och skärgårdsbonden Schalin är knappt fyrtio och borde "rätteligen" vid det laget haft både hustru och barn. Det har han inte, det har liksom inte blivit av.
Problemet har på nytt aktualiserats i och med våren - "och det vet man ju hur det är på våren, det är ju allom bekant". I veckotidningarnas noveller och hjärtespalter finns möjligheterna beskrivna, så Schalin beslutar sig - trots att det är långt mellan öarna och flickor inte växer på albuskar inte - för att besöka den vackra Helga och hennes bror, av vilken han lånat patroner till säljakten, en skuld som borde återgäldas och en förevändning så god som någon.
Schalin tar alltså sparken och ger sig iväg över isen. Fruktan att göra sig till åtlöje manar honom att vända om. Isen är dessutom så sjuk av sörja och flödvatten att den är rent farlig. Avgörande för att Schalin trots allt framhärdar är inte att han övertygats av vad veckotidningarna haft att förmedla, utan snarare att han fastnat för vad en präst en gång hade svarat på frågan vad man ska göra när man inte har tron.
"Man skall göra trons gärningar så kommer tron", hade prästen sagt och kanske kunde det ligga något i det. Kanske förhöll det sig på samma sätt med kärlekens gärningar? Schalin för en inre dialog med sig själv om vad det skulle kunna vara för slags gärningar, och här är ett citat på sin plats:
"Kunde man göra sig för mycket besvär för kärleken? Vad är en människa utan kärlek? En fågelskrämma på åkern. Trasor och halm.
Det var inte en fråga om besvär eller icke besvär, det var inte en fråga om att göra sig löjlig eller att undvika att göra sig löjlig, det var inte en fråga om en besvarad känsla eller en obesvarad. Det var endast fråga om det varförutan en människa är trasor och halm."
Läsaren börjar ana vartåt den här sagan bär hän, och även Schalin själv inser på hemvägen att det gått så som han egentligen förutsett. "Inte ens brodern, den hyggliga själen, hade kunnat låta bli att dra på mun".
Efter att man tagit till sig tragiken i de två sista meningarna kan man med fördel återvända till berättelsens inledande två:
"Detta är berättelsen om fiskaren Schalin som ville värma sitt hjärta. -
April är en plågsam årstid för hjärtat. Isen varken bär eller brister."
Mästaren Kyrklund har talat - och omläst talar alltjämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar