Det är inte enda gången jag blivit ihågkommen som "den lille konstnären". Av mina föräldrar fick jag höra, också det för länge sen, att de i sin tur fått höra att jag på väggen i den byskola i Västerbotten där min skolgång tog sin början länge var representerad med teckningar som lärarinnan ansåg värda att visas för efterkommande.
Att rita och måla, att förses med block och pennor, kritor, tusch och vattenfärger var en för oss barn engagerande och en för föräldrarna avlastande och inte alltför kostsam sak. Visserligen krävde avancemanget till pastellkritorna en särskild sorts papper och fixativ, och de bästa alstren skulle dessutom hedras med ett inramande passepartout. Men det var ändå överkomligt, och det var en ynnest att på det sättet tidigt få testa sina kreativa resurser, pröva sitt eget mått av talang att avbilda världen.
Jag nämner detta med kostnaden eftersom jag växte upp i en stor familj med ekonomiskt mycket begränsade resurser; det var pekuniärt fattigt men andligen rikt. Rita och måla, spela och sjunga, läsa och skriva - allt sådant uppmuntrades och mötte mina föräldrars egna intressen.
Det öppnade dessutom portarna mot andra världar än den exklusivt frikyrkliga, den som drog upp snäva gränser mot "det världsliga", gränser som i längden aldrig kunde upprätthållas när väl det estetiska sinnets berättigande erkänts. Konst associerad med "det moderna nöjeslivet", det vill säga film, teater och dans, bortföll visserligen, men det betydde trots allt mindre när gränserna för de andra uttrycksformerna kunde tänjas desto mer.
Vad minns jag av hur det började?
Rita av. - Jo, det handlade i grunden om att avbilda - föremål, figurer, det mänskliga ansiktet. Försöka få till det, göra det så likt som möjligt och inhösta beröm för det. Till en början förmodligen bara streck och huvudfotingar, för alltid begravda i minnets mörklagda kammare, och sedan hus med hål för dörr och fönster och på taket en skorsten, eventuellt försedd med en rökslinga. En sol som skar av högra hörnet upptill. Gängse barnteckningar som blev mer och mer föreställande, som allt mindre behövde ett klargörande påstående om vad det var.
En sak minns jag i alla fall att jag kämpade ordentligt med. Jag fick inte till kroppen på "gubbarna". Ansiktena försågs ganska enkelt med öga, öga, näsa, mun. Snart också öron, ögonbryn, hår och andra detaljer. Men kroppen och dess extremiteter, det där som vidtog nedanför halsen, var däremot svårare att ge form åt. Särskilt som denna kropp alltid förekom i en viss ställning eller i en rörelse som gjorde varje symmetrisk schablon obrukbar. Kort sagt stötte jag på det som motiverar övningar i kroki inför levande modell: det oundgängliga studiet av människans anatomi. Jag såg ju att något fattades, men förstod inte varför det aldrig blev som jag ville ha det. Otålig klagade jag min nöd för mamma som inte kunde göra annat än försöka uppmuntra mig att inte ge upp.
Så mycket enklare då att teckna en Sputnik med den ryska "rymdhunden" Laika* eller den oerhört vackra M/S Stockholm, hon som klarade sig i kollisionen med Andrea Doria - som skrämmande nog sjönk. Enklare var även fjällen och andra landskap, gärna mot en bakgrund av en djärvare, mer alplik bergsrygg än den som lågfjället Dundrets kvinnligt avrundade kontur erbjöd från vardagsrumsfönstret.
Landskapsmålningarna skulle litet senare visa sig vara min bästa genre när jag successivt fyllde väggen ovanför tramporgeln därhemma med alster som vänner och bekanta visade sig villiga att betala en slant för. Med dessa inkomster finansierade jag mina köp av ep-skivor. Musiken var mitt andra stora intresse.
En annan viktig upptäckt var att ansiktet blev intressantare ju fler linjer som tillfördes. Jag märkte hur mycket svårare det var att teckna småsyskonens ointressanta barnansikten än "gubbarna" med deras fårade pannor, rynkor och påsar kring ögonen, de slappa kinderna, dubbelhakan och skalligheten. Här fanns rum för karakteristik och individualitet, att få det "likt" med hjälp av sinnrika detaljer. Av detta väcktes sedan njutningen i att överdriva och ge sig karikatyren i våld.
Jag tog efter tidningarnas karikatyrtecknare och kunde till min vuxna omgivnings förtjusning småningom åstadkomma egna karikatyrer av Tage Erlander, Bertil Ohlin, med flera. Trixet var ganska enkelt: utan att tulla på kravet på likhet tog man fasta på minst en karakteristisk detalj och förstorade den bortom all realism. Jag minns tydligt Bertil Ohlins stora näsborre på min bild av honom en face.
Det höll i sig länge, det där med att rita gubbar. I realskolan satt jag bänk vid bänk med en kille som liksom jag uthärdade tråkiga lektioner med hjälp av flitigt ritande. Jag excellerade ett tag i karikerade porträtt av klasskamrater och omringades på rasten av alla som ville se hur den ene eller andre skulle komma att te sig. Alla var roade - utom möjligen den som för tillfället var offer för min närgångna granskning. Ambivalensen inför den förvrängda speglingen anades i minspelet: på en gång hedrad av att bli utvald och lätt förnedrad av de knappast förskönande markeringarna av fysiska egenheter. Nej karikatyrer är aldrig förlåtande, men de behöver inte nödvändigtvis vara elaka heller.
En annan tidningstecknare jag tidigt beundrade var Martin Lamm (1929-1983) i DN. Hans briljanta penselföring var en utmanande inspirationskälla, ett ouppnåeligt ideal. Bilden av en sjungande Birgit Nilsson hittade jag nyligen på nätet och förstod med ens vad det var som gjorde mig så entusiastisk för denne mästare. Se bara den virtuosa precisionen i det snabba och skissartade hantverket!
Den tredje favoriten kom till mig mycket senare som vuxen när jag helt lagt av med ritandet av gubbar. David Levine (1926-2009) var amerikan och framför allt knuten till The New York Review of Books, en tidskrift som jag under 80-talet prenumererade på. Bilden av Nietzsche visar hans på en gång slagfärdiga och eleganta stil, som omedelbart känns igen på de tunna, säkra linjerna och den även i den extrema överdriften aldrig sviktande porträttlikheten.
Den lille konstnären blev aldrig konstnär på allvar. Jag har visserligen haft mina skov, alltså periodvis återfallit i teckning och akvarellmålning, dock inga karikatyrer. Det har varit en givande sysselsättning utan vidlyftiga pretentioner, precis som med musiken.
Jag valde väg. Vem hade jag varit om jag i stället försökt ta mig in i konstvärlden? Omöjligt att veta. Hade jag harvat runt i koncept, installationer och abstrakt teoretiserande? Eller förmått hävda mig som bildmakare med linjer och fält, färger och former. Svaren uteblir.
Kallelsen bevisligen för svag. Ej tvingande och allt annat uteslutande. En sak dock klar: behållningen av att ha ritat och målat från tidig ålder har varit stor.
* Jag fräschar upp mina kunskaper om den ryska sputniken med hunden Laika ombord. Efter att i mogen ålder under ett antal år ha levt med hund blir jag upprörd över detta besinningslösa djurplågeri. Tänka sig att stänga in ett flockdjur i ett trångt utrymme och skjuta upp det i rymden till en långsam död. Inga planer på att ta ner farkosten fanns, och inga värdefulla data vanns. Laika dog av stress och överhettning. Ja, vad trodde de grymma djävlarna!
Filosofen Friedrich Nietzsche, av David Levine.
Poeten Emil Hagström, av Ewert Karlsson (EWK).
Operasångerskan Birgit Nilsson, av Martin Lamm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar