Trettondagsbetraktelse

Vise män. Himlakonungen. Guld, rökelse och myrra. Himlakroppar och stjärnbilder. Stjärna i öster.  Förlidet år och ljusår. Svarta hål och mörk materia. De gamla slitstarka berättelsernas begreppsvärld och den nya fysikens poesi blandas och befruktar helgmetaforiken.

Jag läser att det gångna årets märkvärdigaste vetenskapliga framgång är ett foto, en bild, av det astrofysiska fenomen som så suggestivt kallas svart hål. Och jag slås på nytt av språket, av förundran inför de tappra försöken att beskriva och begreppsliggöra en hittills ej observerad verklighet vars evidens endast meddelat sig i matematiska formler och mätningar bortom mänsklig varseblivning.

Men nu finns trots allt en bild av ett svart hål, eller rättare sagt dess "skugga", lokaliserad till mitten av en galax ofattbara 87,55 miljoner ljusår bort. Dessutom är hålet fångat i Jungfruns stjärnbild, vad det nu vill säga utöver platsanvisningen, och framtaget med hjälp av data från inte mindre än åtta hopkopplade radioteleskop runt hela vår jord. Efter databehandling av superdatorer under två års tid har man lyckats framkalla bilden (se ovan!).

Märk väl att det vi ser på bilden inte är "hålet" utan bara "skuggan" av hålet, omgivet som det är av en ring av eld eller lysande gas. Hålet kan inte beskådas eftersom dess oerhörda dragningskraft omöjliggör att ljus lämnar det. Hål som detta, med en massa 6,5 miljoner större än solens, har sin himlakroppsliga massa till trots förmågan att sluka allt, inklusive ljus, som kommer i dess omedelbara närhet - eller dess "händelsehorisont", som det så vackert heter. 

Dock, vid närmare eftertanke: Jag ser inte och kommer aldrig att kunna se ett svart hål, inte heller skuggan av ett; det jag ser är bilden som vårt superteknologiska fjärrseende kan visa mig av skuggan av ett hål. Men visst, nog är det märkvärdigt!

Och ja, jag läser och försöker omformulera mig för att förstå. Och jag fascineras av språk och ordval och de associationer som även professorerna i branschen tillåter sig. I DN (29/12) citeras en av våra nutida vise, Heino Falcke, Radboud University, Nijmegen: "Det känns som att titta på helvetets port: slutet för rymden och tiden". 

Eller kanske som att titta in i världsalltet, dess ögas allt uppslukande pupill?

Foto: Event horizon telescope