Av rubriken framgår att jag trots allt uttrycker mig försiktigt. Det var inget fel på Sakarai Oramos och Filharmonikernas framförande av Tjajkovskijs populära pianokonsert nr 1 i b-moll, allra minst på den unga italienska pianisten Beatrice Rana. Men ack, så mycket hellre jag hade velat höra henne i någon annan av de konserter hon har på sin repertoar, t ex Prokofievs andra.
Nej, det är verket jag inte förmår uppskatta, i varje fall inte efter den förtjänst det enligt så många har. De tunga elefantkliven inledningsvis, tjurrusningarna över klaviaturen, kasten mellan ganska ointressanta idéer i ett rapsodiskt skval som inte riktigt griper tag ens som hisnande virtuositet. Jag syftar nu främst på första satsen; mellansatsen och sista satsen är bättre.
Programbladet återger en historia om denna konsert som Tjajkovskij själv berättat i ett brev och som talar för att jag inte är ensam om mina reservationer. Konserten skrevs med Nikolaj Rubinstein (bror till Anton) i åtanke som den som skulle uruppföra den. Men när Tjajkovskij presenterade verket för honom hände följande:
"Jag spelade tålmodigt konserten till slut; den hälsades med tystnad. Jag steg upp och frågade: ´Vad tyckte ni om den?´ Plötsligt strömmade en flod av ord över Rubinsteins läppar, han blev alltmer högljudd och våldsam för var minut, tills han lät som en vrålande Jupiter. Enligt honom var min konsert inte alls bra; omöjlig att spela, med många gräsliga passager, kompositionen var vulgär, och jag hade stulit en bit här och en där, överallt. Jag blev inte bara förvånad, utan även förolämpad av denna scen."
Så illa var och är det givetvis inte. Till saken hör att Tjajkovskij gjorde ett par revisioner och att Rubinstein så småningom ändrade sig, sedermera gärna framförde verket och bidrog till dess framgång.
Nummer ett - det borde betyda att det finns åtminstone en pianokonsert nummer två också. Kanske är det för att jag inte lyssnat till den förut som den låter fräschare och tilltalar mig mer än den första. I yttersatserna känner man igen Tjajkovskijs svaghet för yrande löpningar i snabbast möjliga tempi, men här finns musik som väcker mitt intresse, på samma sätt som några av symfonierna definitivt gör (framför allt den första och den sista, sjätte).
Det finns faktiskt en tredje konsert också, men bara i form av en första sats, i själva verket en omarbetad symfonisats, som blev det sista Tjajkovskij gjorde före sin död.
Jag menar givetvis inte att dessa konserter skulle vara dåliga, bara att de är överskattade och att ettan inte äger den storhet som den på grund av sin popularitet ofta tillmäts. Den platsar inte på min bästalista, hör inte till dem jag ständigt återvänder till, de outslitliga (se här och här).
Det handlar definitivt inte om att jag ser ned på rysk romantik, tvärtom. Sergei Rachmaninovs pianokonserter - särskilt den andra och den tredje - hör till mina bestående favoriter. I mina öron är han den ryske pianokompositören par preference, och som sedan under den postromantiska eran avlöstes av ännu en Sergei, nämligen den klassicistiske modernisten Prokofiev. Dessutom finns flera andra, mindre kända ryska pianokonserter i den romantiska traditionen som jag håller högre än just Tjajkovskijs, till exempel Nikolaj Medtners och Alexander Skrjabins.
Allt detta sagt, var det likväl givande att återknyta bekantskapen med b-mollkonserten, även om det i det här fallet främst var pianisten som lockade mig till konserten. Att programmet i övrigt innehöll en tondikt av Sibelius och den fjärde symfonin av den alltför tidigt bortgångne Anders Eliasson bidrog i högsta grad till att jag glad och nöjd lämnade konserten.
Det fina med att gå på konsert är ju att man då som regel konfronteras med flera olika verk, inte sällan sådana som annars kanske aldrig skulle ha kommit i ens väg. Eliassons symfoni hoppas jag Oramo och Filharmonikerna spelar in så att man får lyssna till denna mycket fascinerande musik på nytt (varför inte tillsammans med violinkonserten som Janine Jansen så lysande framförde för några år sedan? - se här).
Hemma efter konserten sökte jag mig till en strömningstjänst med Beatrice Ranas inspelningar och fann att hon för några år sedan spelat in Tjajkovskijs första konsert tillsammans med Prokofievs andra på samma utgåva. När jag lyssnade på den senare tyckte jag mig höra en koppling jag aldrig tänkt på förut. I första satsens kadens (liksom i scherzot och även i övrigt) krävs en virtuositet hos pianisten som går utöver det mesta i den vägen. Som hos Tjajkovskij finns här partier av vilt framstormande musik med bland annat braskande löpningar av ett slag som kanske i själva verket skojar lite med (och dubbelt överträffar) föregångaren? Men, men... här finns först och främst fantastisk musik som engagerar mig med sin laddning och komplexa rikedom.
Nästa gång Beatrice Rana gästar oss får hon gärna spela Prokofiev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar