En gång i ungdomen bestämde jag mig för att skriva dagbok. Jag köpte ett tjockt häfte med svarta pärmar och gjorde några noteringar som emellertid inte skulle bli så många. De blev allt färre tills ambitionen helt enkelt självdog.
Bland dessa anteckningar fanns också läsefrukter med en del citat. Ett av dem var hämtat från Friedrich Nietzsches "Den glada vetenskapen":
"Man drömmer inte alls eller man drömmer intressant. Man måste lära sig att vara vaken enligt samma princip - inte alls eller intressant."
Mitt ungdomliga jag bejakade entusiastiskt denna strävan, som dock åtminstone delvis gick samma öde till mötes som dagboken med de svarta pärmarna. Ty vem kan leva upp till en sådan ovillkorlig devis?
Och nu undrar jag: Vad kan han egentligen ha menat? Drömmer gör man ju utan att styra denna nattliga aktivitet. Och det man vid uppvaknandet kommer ihåg är av varierande intresse för det vakna jaget. Kanske menade han - prefreudianskt - att det vi kommer ihåg av våra drömmar alltid bär på något intressant? En annan möjlighet, mindre trolig, är att han syftar på dagdrömmarna, de som i halvslummer har karaktären av fantasier om jaget i en iscensatt framtid.
Att leva sitt liv så intressant som möjligt är förvisso en uppfordrande tanke som varje ung människa med livet framför sig torde tilltalas av. Inte mindre så för den äldre med mindre av liv som återstår, kan jag tänka.
Nu när jag inte längre har ett arbete som kräver den tribut som lönearbetet alltid gör, och jag således inom mina begränsningar kan välja vad som är mest intressant, ja då borde det väl vara lättare att anamma den där devisen?
Det är inte så säkert. Påminnelsen kan behövas, oavsett i vilken ålder man befinner sig.
Kanske kan man också vid min ålder vända på saken: Så länge livet ter sig högeligen intressant och ledan eller depressionen sålunda hålls stången behöver man inte bekymra sig så mycket om saken.
3 kommentarer:
Tänkvärda ord, Einar. Efter mitt första år som pensionär är min erfarenhet dels att jag är densamme som jag var förut: en pessimist som gläds åt det goda som livet trots allt ger. Och dels att tiden inte heller nu räcker till för allt det intressanta som jag vill ägna mig åt. Triviala erfarenheter, det medges. Samtidigt en välsignelse att kunna se varje dag som en möjlighet till att utvecklas. Så länge det nu varar...
Dagboksskrivande har jag ägnat mig åt av och till, om än med långa uppehåll. Sen några år dock så gott som dagligen. Mest som ett sätt att se tillbaka på en dag och notera vad jag gjort och tänkt. Även det trivialt. Att gå tillbaka och se på samma datum för förra året eller året dessförinnan kan ge perspektiv. På gott och ont.
Att aldrig lägga av med att studera,det tror jag är det mest värdefulla tipset man kan ge. Så säger den nu 80-årige ärkekommunisten Frank Baude i en intervju. I just det påståendet kan instämma med Baude.
Lennart: Triviala eller inte - jag får en del påminnelser om fjolårets och andra flydda dagar (med ibland även rättelser av minnesfel) via min hustru, som numera för dagbok. Dagboksskrivande utövar säkert, liksom bloggskrivande, lockelser av mångahanda slag.
Leonardo: Ja, tänka sig att man till och med kan bli enig i något med en gammal oförbätterlig Moskvakommunist. Eftersom jag är en nyfiken människa letade jag fram den där intervjun med Baude, och blev lite förvånad över att jag, trots att jag inte för ett ögonblick delar hans marxistiska världsbild och revolutionsromantiska syn på "arbetarklassen", fann en del av hans synpunkter intressanta.
För övrigt kan jag avslöja att jag lite skämtsamt faktiskt fått epitetet "den evige studenten" av vänner. Jag står ut med det. Och jag har på känn att jag i det stycket är i gott sällskap med er båda.
Skicka en kommentar