Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 7 augusti 2016

Listan: Ett tiotal av de mest oumbärliga kammarmusikverken



Bästalistor är ofta lockande läsning trots att de är subjektiva och aldrig innehåller hela och fulla sanningen. När jag nyligen återigen lyssnade till Mozarts kvintett för piano och blåsare började jag tänka: vilka nio andra kammarmusikverk skulle jag betrakta som lika oumbärliga? Jag blev snabbt varse att jag i så fall vore tvungen att hänvisa den största kammarmusikformen, stråkkvartetten, till en egen lista. Detta av det enkla skälet att de annars skulle tränga undan allt annat på listan. Ytterligare begränsningar verkade nödvändiga: inga soloverk eller verk för kammarorkester och endast ett verk av varje tonsättare, annars skulle nog verk av Mozart, Beethoven och Brahms dominera helt.

Kammarmusik får väl i våra dagar betraktas som den kanske mest exklusiva musikgenre som finns, en musikform för akustiska instrument, liten besättning och med höga konstmusikaliska anspråk. Med andra ord: så långt från nutidens elektromaskinella populärmusik man kan komma. Hur många bryr sig? Tillräckligt många eftersom den trots allt fortfar att existera, vilket är huvudsaken. Sedan kan man bara hoppas att insiktsfulla föräldrar genom sitt eget intresse kan så några frön i sina barn om de skatter som finns att hämta i den här musiken. Att skolans musiklektioner skulle göra det håller jag tyvärr för mindre troligt.

Här är min lista, utan inbördes rangordning:

Monteverdi: Hor che´l ciel e la terra. Madrigal ur åttonde madrigalboken. 
Från renässansen finns bland mycket annat i madrigalväg denna pärla, med text av Petrarca. Kanske inte så vanligt att räkna madrigaler till kammarmusiken, men det görs och varför inte?

Mozart: Kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, K.452.
"Det bästa jag någonsin gjort", skrev Mozart själv i ett brev till fadern om denna kvintett. Ett av de främsta kammarmusikverk som komponerats, inte minst sett till den utsökta balansen mellan instrumenten.

Haydn: Piano trio i Ess-dur, Hb.XV, nr 30.
Haydn komponerade ett fyrtiotal (!) pianotrior som hamnat lite i skuggan av all annan fin musik av honom. Visserligen musik med pianot i huvudrollen, men vilken musik! Egentligen omöjligt att välja här, men det får bli nr 30, fast jag egentligen vill framhålla de fyra sista (nr 42-45) som lika omistliga.

Beethoven: Violinsonat, nr 9 i A-dur, "Kreutzersonaten", op. 47.
Här finns den våldsamma passionen uttryckt i berättigade extremer - det vilda prestot omväxlande med den nödtvungna andhämtningens adagio och andante. Tänka sig - ett lugnt gående i en sådan atmosfär av upphetsning, måste det inte bli fråga om en tillkämpad behärskning med oron pulserande under ytan?

Mendelssohn: Oktett i Ess-dur, op. 20.
Ingen tonåring har skrivit ett större mästerverk, inte ens Mozart. Ett ohejdbart musikaliskt flöde, som vore den naturgiven. Den oförfalskade livsglädjen gestaltad.

Brahms: Klarinettkvintett i h-moll, op. 115.
Det är sällan som en tonsättare kan matcha en föregångares mästerverk med något lika fint av samma slag. Men Brahms gjorde det - efter Mozart. Här bjuds den kanske främsta trösten inför alla slags förebud om höst och förgänglighet.

Schubert: Stråkkvintett i C-dur, D 956.
Stråkkvintetternas stråkkvintett. Den andra satsens Adagio kan mycket väl vara de skönaste femton minuter stråkmusik som någonsin kommer att nå mänskliga öron.

Schumann: Pianokvartett i Ess-dur, op. 47.
Ännu ett romantikens underverk, med all den finess och bravur som var Schumanns kännetecken i hans bästa stunder.

Fauré: Pianokvartett, nr 2 i g-moll, op. 45.
Jo, jag tvekade här, eftersom jag älskar den rika franska kammarmusiken och lika gärna kunde ha valt exempelvis Ravels pianotrio. Men Fauré är alltför lite uppmärksammad för annat än sitt Requiem, så därför detta verk i första hand. Fauré - en mycket mer passionerad tonsättare än de flesta tror, vilket man upptäcker i hans kammarmusik.

Schönberg: Verklärte Nacht (för stråksextett).
Senromantiken driven till sin spets, ett måste för den som en månskensnatt gärna lyssnar till bruset i trädkronorna. Och som inte ryggar för inslag av "das Unheimliche".

Sjostakovitj: Pianotrio nr 2 i e-moll, op. 67.
Ett av hans mest gripande verk, vilket inte vill säga lite när det handlar om en tonsättare som bland annat också komponerat den stråkkvartett som har numret 8. 

Messaien: Kvartett vid tidens slut (för klarinett, violin, cello och piano).
Även här omsluts vi av stort allvar, som därför inte utesluter stor skönhet och det ljus som nog har sin grund i tonsättarens djupa religiositet. Ett verk från världskrigets dagar som för lyssnaren in i ett meditativt tillstånd. 

Ja, det blev visst fler än tio, men jag plockar ändå inte bort något. Snarare skulle jag vilja komplettera med ytterligare några verk av redan representerade tonsättare och några andra som lika gärna kunde valts. Med dessa blir det sammanlagt tjugo oumbärliga mästerverk, en sorts grundläggande kanon för klassisk kammarmusik, om ni så vill.

Mozart: Stråkkvintett i g-moll, K. 516.
Beethoven: Pianotrio i B-dur, op. 97, "Ärkehertigen".
Brahms: Pianokvartett, nr 3 i c-moll, op. 60.
Dvorák: Pianokvintett i A-dur, op. 81.
Franck: Violinsonat i A-dur.
Bartók: Sonat för två pianon och slagverk.
Ravel: Pianotrio i a-moll.
Prokofiev: Violinsonat nr 1 i f-moll, op. 80.

5 kommentarer:

Sven-Erik Klinkmann sa...

Underbar lista. Är speciellt glad över att du fick med Messiaens Kvartett vid tidens slut, ett verk utöver det vanliga, högstämt, minimalistiskt, tragiskt, känsligt, svårt att sätta ord på det verket. Apropå Haydn, upptäckte honom på allvar för ett tag sedan, speciellt tagen är jag av adagiosatsen i hans stråkkvartett nr 1, opus 76. Den kan jag lyssna på hur många gånger som helst, känns alltid lika relevant.

Johan Selander sa...

Kan inte låta bli att le när jag läser din lista. Praktiskt taget alla verken skulle också finnas på min. I en alldeles egen liga spelar dock Jenö Jandó, den utomordentlige ungerske pianisten, Haydns pianosonater. T ex nr 45, A dur, Allegro-adagio, nr 39 i D-dur, hela, nr 51 Ess-dur, Adagio. Sedan Beaux Arts trions version av Haydns pianotrios! T ex c-moll XV:13, d-dur XV:16 eller d-dur XV:9. En enkelhet och självklarhet som övergår i det sublima.

Håller också med dig om att Schönbergs Verklärte Nacht skall framföras som stråksextett - med stråkorkester blir det för smörigt.

Saknar Ravels stråkkvartett i din lista. Och Beethovens stråkkvartetter. I synnerhet de tidiga, op 18. Bachs cellosviter...

Hälsningar
Johan S

Johan Selander sa...

Jag förbisåg dina egna urvalsprinciper ser jag i efterhand. Du har ju undantagit stråkkvartetten och soloverken, vilket förklarar mina frågetecken. Vore spännande att se dina listor även när det gäller denna musikform.

Ulf Bergqvist sa...

Mycket bra lista, som till stora delar överensstämmer med vad jag skulle ha valt. Personligen föredrar jag dock Mozarts stråkkvintett i C-dur K 515 framför den i g-moll K 516 som ändå är ett förstklassigt verk. Och så vill jag påminna om ett annat fint kammarmusikstycke av densamme, klarinettrion K 498! Sedan är jag också rätt svag för Tjajkovskijs stråksextett, den som kallas Souvenir de Florence.

Einar J sa...

Tack för intressanta kommentarer! Jag tänker återkomma till stråkkvartetter, konserter och annat. Ja, Ulf , jag tvekade mellan kvintetterna i g-moll och C-dur av Mozart. Hörde den senare live häromsistens och blev helt betagen. Men den i g-moll har jag haft så länge bland mina favoriter så jag gav den företräde.