I sällskap med sol och måne och en gammal centraleuropé

Ett par veckor av solskensdagar och månljusnätter är förbi. Dagar med glittrande reflexer i det saftiga gräset, också när det inte vattnats av regn. Med vindilar utan nämnvärd svalka, vråkens jamande högt i skyn, och hundskall som brutit tystnaden helt nära men hörts vida omkring över de öppna fälten. Bleknande korn och vete, någon gång havre, men varför aldrig råg? Solstolen av mig förvandlad till skuggstol under parasollet, där jag i skamlös maklighet kunnat sträcka ut mig med boken i knät och lyssna till brisen i lövverket. Mot aftonen åskmuller från skogsranden, vackra mörka moln som oftast tömt sig på annan ort.

Om nätterna månen som lyst som en kökslampa in över golvet. Påverkar den oss, fullmånen, och i så fall hur? Dålig sömn? Ökad kättja? Konstigare drömmar än vanligt? Rubbad sinnesro? Ingen vet, fast några tror sig veta. Helt enkelt trosfrågor på bräckliga korrelationers grund, som så mycket annat. Och som gryningens snabbt skingrade dimstråk försvinner även dessa frågor. Och ersätts av andra, mer väsentliga.

Under dessa högsommardygn har de böcker jag växlat mellan varit givande, trots eller tack vare ett innehåll som inte primärt lockat med förströelsens behag. Det finns i själva verket inget som säger att man måste läsa lätt om brott med en kommissarie som huvudperson bara för att solen och månen lyser som allra starkast över både onda och goda.

Alternativ finns. Exempelvis en dagbok av en gammal ungersk författare, en filosofisk skrift som kräver ordentlig skärpning i vindfläktad skugga, eller en prisbelönt roman av en svensk författare i den yngre generationen.

Sándor Maraí (1900-1989) var en ungersk författare som mer än halva sitt liv levde i landsflykt och som på senare tid aktualiserats genom förnyad utgivning av hans verk på många språk. Han skrev dagbok under hela sitt liv och den del som omfattar slutfasen översattes till vacker svenska för ett par år sedan (av Ervin Rosenberg) under den givna titeln "Dagbok, 1984-1989" (Tranan, 2014).

Författaren är åldrad och lever med och vårdar sin sjuka hustru i San Diego, Kalifornien. Han skriver inte längre, påstår han, men tycks ändå av och till återvända till ett sista manus (en deckare!) och gör i alla fall noteringar om detta och annat, till exempel om vad han läser, i den här dagboken. Han är trött och stapplig, desillusionerad men välgörande osentimental, sarkastisk över kolleger som inte håller måttet och stoisk men ambivalent inför avslutningen av sitt liv.

Hustrun blir blind och måste slutligen tas om hand på sjukhus, där hon långsamt tynar bort och dör. Hennes aska strös två miles ut till havs och Máraí konstaterar att han nu efter sextiotvå års äktenskap bara är hänvisad till vad han kallar en "hotline", en sorts fortsatt kontakt med den avlidna som möjliggör utbyte av minnen från deras liv tillsammans. Frånsett sonen med familj och städerskan har han inget umgänge, inte ens inom sin egen släkt, eftersom även syskonen som är några år yngre än han själv också dör långt borta i en annan världsdel under denna period. När sedan även sonen, blott i fyrtioårsåldern, hastigt avlider står han slutligen helt ensam i livet.

"De två mystiska ögonblicken i existensen: när en oerhörd, väldig energi, livet, börjar verka i det befruktade ägget - och det andra, när denna energi upphör att verka i cellerna och en oerhörd, väldig kraft, döden, börjar verka. Detta och ingenting mer är verkligheten.Allt annat är billig illusion, frånstötande.
Genom allt lyser den döendes ansikte: det allvar som visar sig i ett ännu levande väsen, i vilket livsenergin håller på att kallna. Detta allvar liknar ingenting annat. De stora målarna och skulptörerna har inte kunnat återge det." (s. 182-83)

Redan under hustruns långsamma döende umgås Máraí med tankar på att ta livet av sig, att förekomma den dödsprocess som han fruktar mest, nämligen den där hjärnblödningen eller annan sjukdom skulle göra honom oförmögen att styra över sitt eget öde. Han berättar enkelt och sakligt hur han uppsöker en vapenbutik, vilket ju inte är märkvärdigt i USA, och där inhandlar en pistol med ammunition. Sedan anmäler han sig till en kurs där han tillsammans med andra, mestadels mycket yngre, lär sig hantera vapnet, som han därefter förvarar i en skrivbordslåda. 

Dagboksanteckningarna fortlöper men blir allt glesare. Han läser ännu tidningar, men mestadels klassiker och ungersk poesi. Sofokles, Aiskylos, Cervantes, Spinoza, m fl. Brev med födelsedags-gratulationer når honom visserligen ibland, likaså ett erbjudande från hemlandet om nyutgivning av några av hans verk. Det senare avvisar han som otänkbart så länge den kommunistiska regimen har makten. 

I näst sista anteckningen skriver han att synen försvagats, att han kan läsa högst en kvart om dagen. Vidare: "Idag stor saknad efter L, det nobla och det förnäma hos hennes kropp. Efter hennes leende. Efter hennes röst".

Det är en melankolisk bok, givetvis är det det. Men ändå på ett avgörande sätt uppbygglig genom den humanism som genomsyrar texten. Det som gjorde mig mest sorgmodig var dock att behöva konstatera att Máraí avfyrade den där pistolen bara några månader innan Sovjetunionens och murens fall. 

Foto: EJ (klicka för förstoring!).

         Fotot av bysten av Máraí är ett lån från Wikipedia.