Skenet och varat

När en författare skapar människor i fiktionens värld, existerar de då? När de framträder ur författarens inre vision från en tid hundra år bakåt, lever de fortfarande då? I vad mån leder detaljer i en personbeskrivning av sig självt till ytterligare detaljer och till miljöer i tid och rum, som en förskjutning realiter av författarens makt till förmån för gestalternas eget inflytande? Kan man se på en person om han beundrar Schopenhauer? Varför behövs det över huvud taget fiktion att lägga till verkligheten?

Att Cees Nooteboom är road av den här sortens modernistiska tankar kring fiktion och verklighet, eller kanske snarare den kreativa konstruktionen i vad vi uppfattar som verklighet, är inte förvånande. Lekfullhet på en botten av existentiellt allvar är ett genomgående drag i denne författares verk. Och i hans senaste till svenska översatta bok - "En sång om sken och vara" (Modernista, 2015) - är det återigen i grunden existentiella frågor om liv och vara och en hotande tomhet som avhandlas. Romanen kom på holländska första gången redan 1981. 

Det är en kortroman, på sätt och vis ett roande divertissement, men med en tyngd och förtätning som ger oss som fascineras av denne författare ännu ett tillfälle att njuta av hans tankfulla prosa (berömvärt översatt av Per Holmer). Det är alls ingen träig metateoretisk essä, utan vi får följa hur en överste och en doktor i 1870-talets Bulgarien successivt tar gestalt och hamnar i självförvållade förvecklingar i samband med doktorns bröllop och överstens sanslösa förälskelse i doktorns eteriska hustru. 

I denna historia finns kapitel instuckna där författaren själv blir en i nutid fiktiv figur som reser i spåren av sina protagonister, redovisar sina tvivelsjuka mödor och bråkar med en annan författare om sitt arbete. "Den natten sov översten lugnt för första gången på år och dagar men det gjorde inte författaren."

Det kanske inte låter så upphetsande men är som sagt ändå en njutbar läsupplevelse, åtminstone för oss som uppskattar ett visst mått av introspektion och de ensamma strövtågens reflektioner. Att en del av handlingen är förlagd till ett Rom som doftar och ljuder av både nutid och 1870-tal är typiskt för Nooteboom, tillika en första rangens reseskildrare.

Jag har sagt det förut och jag upprepar det: Jag önskar att denne Nobelpriskandidats namn äntligen ropas ut, helst redan nu på torsdag när dörren till Svenska Akademien öppnas på nytt.

Det vore också en välförtjänt eloge till det fina förlaget Modernista, som haft den goda smaken att under de två senaste åren lansera samtliga av hans tidigare utgivna romaner på svenska.