Jag valde mellan två violinkonserter igår. Ett svårt val. Kunde ha gått till Berwaldhallen, där Carl Nielsens violinkonsert spelades. Men nyfikenheten på Anders Eliassons "Einsame Fahrt", hans andra violinkonsert, växte sig allt starkare så det fick bli Konserthuset.
Anders Eliasson (1947-2013) gick bort för ett par år sedan, alldeles för tidigt. Hans musik är givetvis modern i den meningen att den låter samtida - kärv harmonik, koncentrationskrävande, rytmiskt intensiv och varierad. Men den är oftast inte alls så svårlyssnad som de som hyser misstro mot modern musik brukar anta. Kanske har det att göra med att Eliasson var något av en romantisk solitär som gick sin egen väg.
Det sades om Eliasson att han ogärna ville beskriva eller "förklara" sina verk. Hans tillit till musiken och det han kallade för "musikens ängel" var för stor för att han skulle vilja göra program av sitt komponerande. Det fick i stort sett räcka med hänvisningar till ett eget musikens alfabet och kontakterna med den där "ängeln", som fick stå för det som ingivelserna inom ett musikaliskt ganska strängt ramverk resulterade i.
Också i fallet med den andra violinkonserten fick det räcka med att ge den en suggestiv titel. En sådan är ju i och för sig riktningsgivande för både förväntningarna och upplevelsen. När man lyssnat färdigt står det dock klart att det inte är någon sentimental övergivenhet som den här musiken kommunicerar. Snarare är det musik för vars och ens egen turbulenta resa genom livet, erfarenheter som innefattar mycket mer än bara finstämd melankoli.
I själva verket är det en mycket livfull och ställvis riktigt eggande musik. Och vacker! Antalet toner per minut är många samtidigt som tonmaterialet är begränsat; ur en melodisk kärna utvecklas och varieras musiken så att den speciella ljudvärld uppstår som ger verket enhet och sammanhållning.
Det inspirerade spel som kvällens solist, den alltid lika övertygande Janine Jansen, uppvisade vittnade om en omsorgsfull instudering där varje fras måste varit noga övervägd. Dessutom i uppenbart gott samarbete med maken, kvällens dirigent Daniel Blendulf,
Jag är säker på att Eliassons ängel var lika imponerad och berörd som jag själv. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta så småningom kommer att framstå som en av de riktigt stora violinkonserterna från vår tid, ett ofrånkomligt verk på de främsta violinisternas repertoar.
Konserten inleddes med Anton Weberns sex stycken för orkester, op. 6. Ett lika underbart som paradoxalt exempel på att även så korta stycken (miniatyrer om man ser till deras längd) kan behöva den fulla symfoniorkesterns resurser. Och efter paus den ständigt aktuelle Franz Schubert, vars fjärde symfoni i c-moll också den har en beteckning, "den tragiska". Vilket kanske inte ska förleda oss att tro att allt som går i moll också innebär stor sorg och smärta. Ett ungdomligt verk i wienklassicistisk anda där det ännu unga geniet framför allt visar sig i sista satsens fartfyllda allegro.
Foto: Josef Doukkali (Anders Eliasson)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar