Ännu en Stockholmsdag som slutade i Berwald-hallen. Nielsen, Szymanowski och Schubert stod på programmet igår (och gör så även ikväll). Ett så välkomponerat program är svårt att motstå, även om det väl i första hand var Szymanowskis "Sinfonia concertante", op. 60, med den fine pianisten Piotr Anderszewski som solist som avgjorde att jag stegade Strandvägen fram i det vackra höstvädret.
Polacken Karol Szymanowski (1882-1937) är mest känd för sina fyra symfonier, en opera och ett par violinkonserter. Samt en "Stabat mater", det enskilda verk av honom jag oftast lyssnat till eftersom jag har det på en mycket bra inspelning. Hans kammarmusik är också värd uppmärksamhet, framför allt violinsonaterna och pianomusiken. Lyssnar man till Metopes, op. 29, kan man med fog påstå att pianot i denne tonsättare fick sin polske Debussy.
Just den här konsertanta symfonin, som i själva verket är en pianokonsert, räknas som hans fjärde symfoni. Båda beteckningarna kan ses som lika adekvata. Konserten komponerades i slutet av hans liv och är rätt typisk för hans impressionistiska senromantik där klangrikedomen ges egenvärde.
Mellansatsens Andante molto sostenuto, med pianots tunga, komplexa ackord som sakta och med stigande kraft sjunker genom den brusande orkestersatsen, påminde mig om Debussys pianopreludium "La cathédrale engloutie". Fast här förefaller det inte bara vara en katedral utan ett helt Atlantis som sjunker i det ljusgenomträngda havsdjupet.
De omgivande satserna växlar mellan kraftfull allegro barbaro-rytmik och lugnare partier, där det förra tyvärr ibland hotade döda Anderszewskis lysande pianospel. Dirigenten, David Afkham, lyckades inte riktigt hålla tillbaka orkestern i den delikata balansen mellan orkester och solist när så var påkallat. Men som helhet ändå ett fint framförande.
Carl Nielsens symfoniska dikt "Pan och Syrinx", op. 49 hör inte till dennes mest kända verk, men är i mitt tycke dock ett mycket spännande stycke musik. Det kännetecknas av en originell men för Nielsen ändå rätt karakteristisk instrumentering, där ju ofta extremerna avlöser varandra och ibland även möts: sprött slagverk och råa tromboner, lena stråkar och häftigt uppblossande tutti, det engelska hornets (Pan) utbyte med flöjten (Syrinx). En rik klangvärld också här, men helt annan än Szymanowskis.
Efter paus den stora, geniala C-dursymfoni som Schubert aldrig själv lyckades få uppförd i sin livstid. Musikerna tyckte den var för svår, och vilka andra skäl det fanns kan man verkligen undra över. Schumann och Brahms fattade dock storheten, och symfonin har alltsedan Mendelssohns uruppförande i Leipzig 1839 räknats till de främsta över huvud taget.
Även här en klangens rikedom, om än i den välkända wienklassiska romantik där Beethoven är kejsaren. Repriseringarnas mästare visar klon när han som vanligt uppfinner en melodisk rytmisk figur och kan turnera och modulera den i det oändliga utan att det blir tråkigt. Det börjar med ett valthornstema och genom valser och ländler slutar det hela, efter bortemot timmen, i en häftig virveldans som drar med sig allt och alla i den hänförelse som bara underbar musik kan åstadkomma.
PS. Sveriges Radio, P2 sänder konserten direkt ikväll.
Bilden: Karol Szymanowski
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar