Låter det lockande, att få läsa brev adresserade till en gammal grekisk gud? Ja, jo, det beror förstås på vem skribenten är, hur man ställer sig till antikens myter och vad man tror sig kunna få ut av sådana brev.
I det här fallet är det Cees Nooteboom som publicerat ett tjugotal brev till Poseidon och samlat dem i en bok tillsammans med annan kortprosa (MacLehose Press, till engelska av Laura Watkinson). Det liknar mest ett slags miniessäer eller betraktelser med tankar kring allehanda ting och företeelser som kommit i författarens väg.
Han inleder med att berätta om hur tanken uppstod, vilket samtidigt visar något av hans arbetssätt. Poseidons existens blir påtaglig när han sitter på en fiskrestaurang i München som har havsgudens bild på pappersservetten. Med treudden i näven och allt finns han där, havets och källornas gud. Havet - den rikaste av källor att ösa ur.
Och eftersom författaren åtminstone tidvis bor på Menorca i Medelhavet och på sina resor världen runt ofta söker sig till havet, inspirerades han av tanken på att vända sig direkt till guden själv, väl medveten om det enkelriktade i en sådan kommunikation.
Han ställer alltså en del retoriska, smått vanvördiga och i bästa mening barnsliga frågor, och i brist på respons försöker han anta den andres/gudens/havets perspektiv. Det väcker både förundran över livet i de mörka djupen och okynniga tankar av typen: hur märklig måste inte synen underifrån ha varit av fotsulorna på vår egen gudason den gången han gick på vattnet och Petrus trampade igenom.
Mycket, men alls inte allt, präglas av just den sortens milda ironi. Bland annat också tanken på hur gudar, som ju är eviga och odödliga, hade det innan mänskligheten kom till. Fanns det någon poäng med att vara gud då, eller kände de sig måhända uttråkade? Kanske är de till och med avundsjuka på oss kortlivade, dödliga varelser? Och förresten, uppvisar de inte det mest skandalösa leverne, om man rätt betänker saken?
Nooteboom använder alltså våra antropomorfiska föreställningar om gudomliga väsen för att skärpa blicken på vår egen mänsklighet och frågan vad den innebär. Och han gör det oftast med rika kulturhistoriska referenser, gärna till antiken men ibland även med nyfikenhet på modernt naturvetande. Han pejlar djupet i både myterna och havet, ser världen i stort som smått, reser i både tid och rum, läser både dagstidningen och Odysséen.
Här finns också reflektioner över samtida brutala händelser. Han fastnar till exempel för ett pressfoto av en lastbil som en tid fått stå parkerad vid sidan av vägen innan någon tar sig för att undersöka den. Inget har kunnat klarläggas om vad som ligger bakom det dubbla dödsfall som skett, endast att förarens nioåriga styvdotter fått följa med på en körning som slutade med att hon ligger mördad i hytten och styvfadern hittas hängd i ett träd i en närbelägen skog. Flickan uppvisar inga tecken på sexuellt våld. Så, vilket drama skänker den bilden dess intensiva laddning, frågar sig författaren. "The dead are silent, leaving behind a mystery in the form of a big lorry beside a few trees." Och här bör jag passa på att nämna att boken är försedd med intressanta noter, oftast illustrerade, som (till skillnad från hos W G Sebald) samlats i slutet av boken och på så vis blir ett från texten mer fristående element. Bilden av lastbilen, en till synes helt vanlig lastbil, kan läsaren alltså själv ta del av.
Att Nooteboom också är poet med åtskilliga diktsamlingar bakom sig är mindre bekant men märks mycket tydligt i hans stilsäkra prosa. Ett litet urval av hans dikter översattes av Lasse Söderberg för drygt tjugo år sedan ("En staty av frågor", Ellerströms, 1995) och på engelska utkom 2014 ett stort urval med titeln "Light everywhere", (Seagull Books, till engelska av David Colmer).
Jag nämner detta apropå ett av de mest poetiska styckena i "Letters to Poseidon", nämligen det som anknyter till herden och poeten Hesiodos och hans inspirerande möte med muserna vid foten av Helikons berg. Här befinner sig Nooteboom i en nutida spansk pastoral som han lätt kan identifiera med herdelivet för bortåt tre tusen år sedan. Tiden mellan då och nu upplöses för ett ögonblick när han i solnedgången läser Theogonin på originalspråket, som ju fortfarande är läsbart och som han själv studerade för sextio år sedan.
"... the words that I read until the darkness erases them, words that I keep for the light of the day when they will be written anew for the one who reads them."
Jodå, den här boken gjorde mig flera gånger upprymd. Det beror som sagt på vem skribenten är om reflektioner kring gamla myter, artefakter och naturföremål ter sig meningsfulla eller ej.
För övrigt anser jag
a) att Modernista som så förtjänstfullt tagit sig an Cees Nootebooms verk omedelbart låter översätta "Brieven aan Poseidon" till svenska
b) att Nobelpriset i litteratur kommande oktober ska gå till Cees Nooteboom.
Bilden: Petrus räddas. Egbert-Codex, 980 e kr, Reichenau, Stadtbibliothek Trier. (En av illustrationerna i Letters to Poseidon).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar