Herr Gustafsson i Texas

Lars Gustafssons 80-årsdag uppmärksammades i veckan utan att han själv var där. Vilket inte hindrar att han är och förblir närvarande hos de många läsare som i likhet med mig aldrig kommer att glömma honom.

Sedan hans bortgång den 2 april har jag haft ett dikturval liggande på mitt nattduksbord samtidigt som jag läst om en av hans texanska romaner, "Historien med hunden" från 1992.

Det framhålls ofta, åtminstone i Sverige, att Gustafssons bästa romaner är de som är förankrade i Sverige och hans västmanländska ursprung. Särskilt två böcker i serien "Sprickorna i muren" som han hade stor framgång med på 70-talet - "Yllet" och "Familjefesten" - brukar då nämnas. Själv hade jag allra störst utbyte av de sista i den serien, nämligen "Sigismund" och "Biodlarens död", romaner som jag vet att jag alltid kommer att återvända till och som jag dessutom finner mest typiska för hans författarskap i stort.

Jag har en känsla av att den där relativa nedvärderingen av de amerikanska romanerna sammanhänger med Gustafssons kontroversiella ställningstaganden i en del samhällsfrågor, hans uttalade liberalism och demonstrativa "exil" i Austin, Texas. Det där obligatoriska avståndstagandet från fridstöraren som inte kände sig hemma i en maktfullkomlig socialdemokrati blev ju närmast löjligt förutsägbar i det svenska kulturetablissemangets recensioner.
  
Det är kanske först nu efter hans död som man kommer att inse att Gustafsson, alla sina samhällskritiska inlägg till trots, primärt var en filosofisk författare, en sökare som vred och vände på de eviga frågorna om liv och existens, identitet och intighet. Det är då snarast en smakfråga om man föredrar dessa frågor doppade i de svala västmanländska skogssjöarnas vatten eller i de översvämmande floderna under Texas heta himmel, en fråga om hemkänsla om de syns mer angelägna mot bakgrund av svensk landsbygd än amerikansk campusmiljö.

"Historien med hunden" är en roman om en äldre amerikansk konkursdomare vars tillvaro rubbas en aning till följd av både eget handlande (han slår ihjäl en strykarhund som river runt i soporna), offentliggjorda avslöjanden (hans filosofilärare avslöjas som före detta aktiv nazist och hittas drunknad) och yttre händelser (marinan brinner och floden stiger till hotfulla nivåer). Därtill också av ett minst sagt märkligt möte med Förenta Staternas intelligentaste man på en pissoar på universitetets campus, en man som dock inte ens har kläm på Anselm av Canterburys gudsbevis.

Sällsamma saker inträffar som inte nödvändigtvis har med varann att göra, men som sammantaget ger anledning till såväl viss oro som metafysiska reflektioner kring ondska och godhet, logik och gudsbevis. Erwin Caldwell, som berättaren heter, framstår inte som någon särskilt älskvärd person, utom när han stortrivs tillsammans med styvdotterns lille son, Tom. Hans blick på den närmaste omgivningens ängsliga vegetarianism, feminism och akademiska poststrukturalism föranleder en del ironiskt bitska kommentarer som nog fortfarande kan irritera en och annan förment progressiv läsare. Boken skrevs för närmare tjugofem år sedan men känns inte det minsta daterad. 

Som vanligt tycker man sig höra herr Gustafssons stämma oavsett vilka gestalter och situationer han utprovar. Han (och vi) är ju inte en utan många, och det finns en poäng i det. Frågan om vad en människa är ställde han gång på gång men besvarade den aldrig annat än i påvisandet av de många tillstånd, identifikationer och livsöden som är möjliga. Kanske kan hon endast sammanfattas som någon som hela tiden måste välja sig själv.

Visserligen är det inte alla som vill vidgå sin bristande skuldkänsla för att ha slagit ihjäl en vidrig strykarhund och samtidigt visa obehag vid tanken på hur styvdottersonens lilla sköldpadda glömts bort och långsamt törstat ihjäl i en pappkartong som den inte förmått att ta sig ur. Men så ser det ut, lidandet, och så ser hon ut, människan på ont och gott, antingen det visar sig i gamla filosofers personliga bagage eller på annat sätt i den natur som hon själv är en del av. 

Eller finns det i själva verket onda människor, liksom det finns goda? Och är Gud verkligen god, om han nu existerar?

Förenta Staternas intelligentaste man hittas till sist mördad under rätt brutala omständigheter. Punkterad i sin uppblåsta självkänsla och berövad villfarelsen om att ha skapat ett snillrikt mekaniskt system för lösning av metafysiska problem, har han skickat allt mer hatiska meddelanden på vykort till domare Caldwell. Det förblir oklart om den överintelligente ignoranten bara är en simpel bedragare eller inte. Inte heller får vi veta vem som mördade honom (inte Caldwell, väl?). 

Klart är emellertid att redan för nio hundra år sedan formulerades det så kallade ontologiska gudsbeviset av Anselm av Canterbury och att sedan Raymundus Lullus på 1300-talet är den rätte upphovsmannen till "Ars Combinandi" - den kalkylator med vars hjälp man skulle kunna komma tillrätta med de eviga frågorna.

Kapitlen som skildrar domare Caldwells umgänge med Tom, den lille styvdottersonen, visar en sympati med barnets oförvillade blick på tillvaron, delvis som kontrast till pojkens mor och hennes kyliga karriärism. De iakttar tillsammans vad den stigande floden bär med sig av lossryckta föremål. Medan Tom är fascinerad erkänner Caldwell att han alltmer börjar undra över hur det ska sluta och om det ligger något i det där talet om global warming. 

Och när de tillsammans går på ett barnkalas blir de vittne till en trollkarl som inte bara underhåller barnen med de gängse trolleriknepen utan dessvärre också visar sig vara en riktigt ond människa. Dom finns alltså, om än de inte är många. Huruvida Gud finns ens som logisk möjlighet är däremot mera diskutabelt.

Det finns en bakgrundsfigur i berättelsen som återkommande fascinerar såväl konkursdomaren som med all säkerhet också herr Gustafsson själv. Vi möter honom aldrig, men han är en lite lätt galen författare av science fiction som skriver allt märkligare böcker om detta vad det innebär att vara människa, om att vara någon särskild.

Det är han som ställs inför den avgörande frågan om Guds existens när han faktiskt möter honom i sin egen erfarenhet, inte bara som abstrakt tänkbarhet. Och det frågan gäller är om det då verkligen är den Gud som andra också talar om, eller om det är någon annan, något alldeles nytt. 

"Slutsatser? Det går ett sår, ett avskyvärt, ett varigt sår genom världens friska, dumma yta.
Den som råkar ut för Gud kommer aldrig säkert att veta om det var Gud han råkade ut för."

Jo visst kan man sakna herr Gustafsson vid någon gisten eka vid stranden av Åmänningen. Men även den grubblande konkursdomaren som vid poolkanten låter poolrensaren gå och samtidigt på något sätt rensa honom inombords, även han har en historia att berätta som håller gammal god Gustafssonklass.

Foto: EJ.