Sommartiden

Den här våren har verkligen tvekat, i långa stycken varit kall och blåsig och bara i kortare perioder skvallrat om blid och livlig värma. Trots detta bjöd maj månad på tidigare blomning än vanligt här i Mälardalen. Nu är känslan att vi plötsligt redan är i högsommarfas fastän hymnerna från blommorna och träden - tulpaner och syrener, aplar, rönnar och kastanjer - talar emot den saken. 

Ute på landet står rapsfälten i solens ljus och lundens sus under klarblå himmel i oblandade kulörer som få naturmålare skulle våga sig på. Ja, utom en: Vincent van Gogh, men han kan å andra sidan vända på himmel och jord och få dem båda att brinna. Så mycket gult och blått och grönt i lust och fägring stor kan nästan bli för mycket av det goda. Gräs och gröda inte bara gror utan vältrar sig i måttlöst klorofylleri.

Och visst, man hörer fåglar sjunga - lärkorna högt över fälten och de snabba tornseglarna som i tvära kast ristar hörbara men osynliga linjer i skyn. Vindens ljumma fläkt smeker oss där vi går, hunden och jag, på grusvägen bort mot ödegården som kanske ännu är i någon del bebodd. Dock inga trädgårdsmöbler utsatta i år.

De gamla sommarpsalmförfattarna överväldigas, men uppmanar inte bara till lovsång. Efter de tre första verserna, de som sjungs på skolavslutningar, kommer en fjärde där Israel Kolmodin (eller någon av de senare omarbetarna) vänder sig till Gud fader med orden: Giv kärlekseld i hjärta/Men dämpa lustans brand. Ungdomen och den sprängkåta naturen får väl ta till sig det de kan.

Och vad gäller denna grönskas rika dräkt, får beskrivningen av den som vänlig inte stå alldeles motsagd. Allt det som förkunna sommartiden och dess ljuvlighet minner också om tidens flykt och den höst som väntar. Allt kött är hö/allt flyktar här/och snart förvissna gräsen.

Sant. Och de allra sista mustiga raderna i den sjätte versen av "Den blomstertid" är nog av de flesta förbisedd:

Av himlen drype fetma
Bespisande vår jord
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

På juni månads tröskel finns ingen anledning att avstå från vare sig det ena eller andra av den sötman.

___________________________

"Den blomstertid nu kommer" hör tillsammans med "En vänlig grönskas rika dräkt" till de psalmer som blivit en del av vårt kulturarv; deras ord och uttryck har gått in i folksjälen, om vi får räkna med en sådan. Den förra är från slutet av 1600-talet och sjungs till en gammal folkmelodi, medan tonsättningen av den senare inte är så gammal som de flesta kanske tror. Den är av Waldemar Åhlén, en organist, musiklärare och tonsättare som dog så sent som 1984. Texten är av C D af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska Akademien under många år kring förra sekelskiftet, mest känd för sin stockkonservatism. Så långt jag förstår har han överlevt som poet endast i denna psalm och inte minst tack vare en kongenial tonsättning. Kanske är chansen till poetisk överlevnad störst om man lyckas med en dikt som tonsatts till en psalm?
En inspelning med vacker sång där texten tydligt framgår kan man lyssna till på Youtube här.

Bild: Vincent van Gogh. Såningsmannen
Foto: EJ.