Mahler och uppståndelsen

Påsken slutade för min del framför teven. Den enastående kanalen mezzo, med sitt specialiserade utbud av enbart klassisk musik, folkmusik och jazz/blues, sände Gustav Mahlers 2:a symfoni ("Uppståndelsesymfonin") med Pierre Boulez och Staatskapelle Berlin på annandagens kväll. När jag sedan dagen efter slår på samma kanal så ges först Mahlers Das Lied von der Erde, och sedan återigen hans andra symfoni, nu med Claudio Abbado som dirigent för Lucerne Festival Orchestra. Den konserten från 2003 finns också på skiva, vilket alla som som älskar Mahlers musik säkert redan vet.

Mahlers 2:a är nog den symfoni bland musikhistoriens alla symfonier som jag lyssnat till flest gånger, både hemmavid i olika inspelningar och live. Den är rik och stark och en utmaning för både känsla och förnuft, kort sagt ett konstverk som håller för hur många möten som helst.

Boulez´ version var klangfull och analytisk i oftast lugna, nästan lama tempi. Den gamle modernisten dirigerade med stark bundenhet till partituret. Hur annorlunda då med Abbado, som saknade partitur och med spänst och energi dirigerade på ett sätt som till och med mildrade intrycket av hans fysiska bräcklighet. I slutkörens crescendo sjöng han med av pur hänförelse. Han hade också fördelen av att ha den underbara Anna Larsson i O, Röslein rot. Ingen har sjungit detta altsolo vackrare än hon.

Denna musikaliska auferstehung har en av Mahler själv omarbetad dikt av psalmförfattaren F G Klopstock som tema för sista satsens enorma kulmination. Visst finns här fortfarande en anknytning till kristendomens föreställningsvärld, men märkligt nog utan skymten av Kristus själv. Filosofen Martha Nussbaum påpekar (í Upheavels of thought. The intelligence of emotions) att detta är Mahlers omsorgsfullt utformade budskap om en allt övervinnande kärlek som kallelse till ett liv i autenticitet och kreativitet. När kören kraftfullt ropar ut sitt Bereite dich zu leben är det som svar på människans hopp om befrielse från falskhet, lidande och andlig död. Som alltid utnyttjar Mahler tongångar från den naiva folklore som spelar med såväl änglakörer som apokalypsens basuner, både begravningsmarscher och fågelsång. Hur som helst är det en symfoni som slutar i triumf, vilket långt ifrån alltid är fallet i den kamp mellan mörker och ljus som Mahler iscensätter i de efterföljande symfonierna.