Frank Martin - en mästare

Jag förtrollas återigen av Frank Martins musik, som jag senast skrev om i påskas. Ett par skivor kom med posten i veckan med bland annat hans båda pianokonserter och Petite Symphonie Concertante, som jämte mässan för dubbelkör är det kanske mest kända av alla hans verk.

Det är lätt att förstå varför den där lilla symfonin (som ändå är drygt 20 minuter lång) har blivit så omtyckt. Inledningsvis hörs en flöjt och två stråkgrupper lägga ut trevande, dissonanta ackord som stiger och sjunker och som så småningom frigörs i större rörlighet och det klangliga välljud som den originella kombinationen av piano, harpa och cembalo tillsammans skapar. Sedan återkommer de ruvande stråkarna och hela besättningen faller in i ett lyriskt-elegiskt konserterande som växlar mellan stillsamt legatospel och andra livligare partier. Den andra satsen är ett Adagio där det elegiska tonfallet helt dominerar, ett tonfall som jag uppfattar som ett bärande element i det mesta som Martin komponerat, ett introspektivt flöde som dock aldrig blir enformigt eller otillgängligt. Där finns nämligen också denna kontrasterande livaktighet som ibland kan övergå i starka, virtuosa utbrott. Sista satsen präglas så gott som helt av en sådan livlighet.

Ungefär på samma sätt med pianokonserterna, där i synnerhet den första föll mig starkt i smaken. Det har sagts att Martin ett tag funderade på att kalla den en "concerte romantique", och Martins samhörighet med den senromantiska traditionen är nog större än man i förstone tror. Det faktum att han laborerade med tolvtonstekniken var nog mer en fråga om att experimentera med vissa formella restriktioner än att klippa de tonala banden och överge klassiska ideal. Han låter i så fall mer som en alldeles egenartad mix av Prokofiev och Debussy. En del skulle kalla det eklekticism, vilket knappast är någon nackdel om resultatet blir som hos Martin. Och vem som ska liknas vid vem är ju dessutom en fråga om relativ framgång och berömmelse. Martin är en ännu obegripligt lite känd kompositör, även om jag ser ett gott tecken i att skivkatalogerna upptar en inte oansenlig del av hans ganska omfattande opuslista.

På den skiva jag har med Petite symphonie concertante finns också Jedermann, ett vokalverk för baryton och orkester med sex monologer ur denna kristna moralitet från 1400-talet, här i Hugo von Hofmannsthals version. Monologerna ger röst åt Envars kamp med fruktan inför döden med tanke på dygderna i livet. Här visar Martin den dramatiska ådra som också kom till uttryck i kompositioner av oratorier - bland annat ett profant oratorium byggt på samma text som Wagner använde för Tristan och Isolde - och en opera baserad på Shakespeares Stormen.

Jag återkommer med mera om Martins musik, men hänvisar också till en sida där man kan ta del av en förteckning av hans verk och biografiska data:
http://www.frankmartin.org/index.html