Jag läser om kulturarbetarna i gårdagens DN, att de är för många för att kunna försörja sig på det få arbetsplatser och uppdrag som samhället kan erbjuda, att deras löner inte kan betalas på samma sätt som i industrin med dess mått i ökad produktivitet. Det som med ett nytt modeord kallas kulturprekariatet växer; allt fler får kämpa sig till brödfödan i andra jobb vid sidan om.
Och finns det då en nationalekonom som lånat ut sitt namn till detta tjänstedilemma, nämligen Baumoleffekten. Produktivitetsökningar är inte möjliga inom kultursektorn, vilket illustreras på följande sätt, och jag citerar:
William Baumols klassiska exempel är en stråkkvintett av Haydn, som normalt tar en timme att framföra. Varje försök att höja produktiviteten, det vill säga öka tempot och spela kvintetten på allt kortare tid, skulle mötas med förstämning av kritiker och åhörare.
Två saker förbryllar mig. Har verkligen Haydn komponerat stråkkvintetter? Innehar han dessutom rekordet i långa stråkkvintetter?
Den enda stråkkvintett jag känner till som tar bortåt en timme att spela är Schuberts berömda i C-dur. Haydn har visserligen komponerat en mängd ypperliga stråkkvartetter men de torde samtliga vara i gängse kvartettformat, det vill säga högst cirka halvtimmen långa.
Jag googlar för att om möjligt upptäcka en ny sida av Joseph Haydn. Finner då att han mycket riktigt bara komponerat stråkkvartetter. Men - hans yngre bror, Michael Haydn, har faktiskt stråkkvintetter i sin opuslista.
Frågan är om nationalekonomen och de kulturjournalister och byråkrater som refererar till honom vet vad de talar om och syftar på den mindre kände brorsan, fast bara lite förargligt missat det där med mastodontverk i kvintettgenren. Jag tvivlar.
Nu kan man tycka att bara poängen går fram spelar det mindre roll om exemplet haltar betänkligt i sina faktadetaljer. Jag tycker nog inte det.
Bilden: Michael Haydn (1737-1806)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar