Grigory Sokolov, den ojämförlige bland nu levande pianister, går som bekant inte in i några studior för inspelningar. De inspelningar som finns med honom är konsertupptagningar, för så vill han ha det. Publikens närvaro skänker inte bara autenticitet åt ett unikt speltillfälle, den kan också befordra en nerv och koncentration som i bästa fall tillför musiken något. Kanske är det bara så enkelt att Sokolov helt vill ägna sin tid åt att spela - instuderande och konsertant. Inte spela in, med allt vad det innebär av samarbete, omtagningar, tekniska anpassningar och finjusteringar av annat än själva instrumentet.
En dubbelcd på Sokolovs nya bolag (DG) har återkommande varit min mest spelade musik under våren. Det är en inspelning från en konsert i Haus für Mozart i Salzburg för sju år sedan med musik av huvudsakligen Mozart och Chopin. Den senares 24 preludier är givetvis lysande exekverade, men det är Mozartspelet som i första hand väckt min odelade entusiasm.
Det var två sonater - K.280 och K.332 - båda i F-dur, som Sokolov valde för det här tillfället. Jag känner musiken väl, har själv på mitt ofullständiga vis försökt spela delar av den, och jag har givetvis under årens lopp lyssnat till flera andra skivinspelningar. Men här grips jag av något oförklarligt som gör att musiken känns som att stå inför en nyrestaurerad Rembrandt. Båda sonaterna har mellansatser med beteckningen Adagio, och Sokolov låter verkligen musiken andas lugnt och med utsökt artikulation får han varje fras att låta som tillkommen i stunden.
Och i sonaternas sistasatser visar sig också Sokolovs tekniska briljans. Klarheten går aldrig förlorad i de snabba förloppen, nyanserna och dynamiken förblir prio ett. Mozarts pianosonater är underskattade, också vad gäller svårighetsgraden. Alltför mekaniskt spel dödar musiken, kan beröva den dess djup och karaktär.
Ja, det här är svårt att analysera och uttrycka i ord. Sokolovs storhet består i att han övertygar på så många plan, att hans tolkning även när den är personlig aldrig blir excentrisk. Tvärtom, man blir återkallad till väsentligheterna. Man blir helt enkelt varse musiken på nytt och säger till sig själv att så här ska det vara, så här är det ju det ska låta.
Sin vana trogen gav Sokolov även den här gången inte mindre än sex extranummer. Allra sist den underbara Bach-koralen "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ". Om man har en vän som älskar pianomusik finns nog ingen bättre present just nu än denna dubbelcd.
Hur det låter kan man kolla här.
2 kommentarer:
Tack för tipset Einar. Jag sitter just nu och lyssnar till de 24 preludierna som finns i sin helhet här: https://www.youtube.com/watch?v=EqMyJm0tfo4
Bara en sådan sak, att man direkt efter att ha gjort ett fynd hos dig kan gå till en plats där de finns, fritt och vackert!
Ja, vad bra att Chopin-preludierna finns även där! Jag lyssnar också, än en gång. Det är så makalöst, det han gör med dessa kanske de mest kända pianopreludier av dem alla.
Skicka en kommentar