Jag tror nog inte att jag tar fel om jag påstår att La traviata är en av de fem populäraste operorna. Den har allt man kan begära: dramatisk och smittsam musik, bravurarior, en okomplicerad och melodramatisk handling och som alltid hos Verdi några tjusiga kör- och masscener. Allt detta och mer därtill.
Libretton bygger som bekant på Alexandre Dumas den yngres roman "Kameliadamen" och är fokuserad på denna parisiska kurtisans kärlekshistoria med en uppriktigt älskande Alfredo under hennes sista månader i livet. Huvudrollen är mycket krävande, inte bara sångligt utan även vad gäller det skådespeleri som fordras för att musikens emotionella laddning ska komma till sin fulla rätt. Violetta ska inte bara kastas mellan känslor av kärlekslängtan och frihetslängtan, allvar och lättsinne, hopp och förtvivlan, fördömelse och upprättelse, hon ska dessutom vara försvagad av sjukdom och dö i tuberkulos i en sista extatisk scen innan ridån faller.
Det har för min del blivit ett antal "traviator" under årens lopp. Trots det tvekar jag aldrig att boka biljetter till en föreställning närhelst ett tillfälle ges. Senast nyligen på Teatro Real i Madrid, som bjöd på en utomordentligt fin uppsättning med en italiensk dirigent som visste hur en verdiorkester ska låta. Hans namn är Renato Palumbo - ingen av de mest namnkunniga men en mycket duglig dirigent. Regi: David McVicar.
Men det namn jag först och främst vill nämna är hennes som sjöng Violettas roll den här kvällen. Ermonela Jaho från Albanien, var god lägg det på minnet! Här har vi en sångerska som inte bara är vacker och sjunger som en gudinna, utan dessutom uppvisar ett temperament och ett agerande på scenen som bara de bästa skådespelarna klarar. Mamma mia, vilken Violetta! När ett kastat vinglas sprids i tusen skärvor över scengolvet, lika som när höjdtonerna kännetecknas mer av uttryckskraft än ansträngning, ja då blir det musikteater när den är som bäst.
Foto: Fadil Berisha (från Jahos hemsida här)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar