Toledo - El Grecos stad

Jag har nog alltid förknippat Toledo med den egensinnige greken, han som målade långsträckta och himmelsblickande figurer med effeminerade händer, en huvudsakligen religiös konst som glödde av extas trots sin förhållandevis kalla kolorit i isblått, blågrönt, brunt och karmosin. I unga år rycktes jag med av det avvikande och expressiva hos honom, sedan blev jag mer reserverad för att nu på äldre dar återigen fascineras av hans verk.

Via Italien och starka intryck därifrån kom El Greco till Spanien och blev bofast i Toledo under många år fram till sin död 1614. Även om Toledo är en mycket gammal stad av historiskt stor betydelse, är den för vår egen tid mest ett kulturhistoriskt och Unesco-skyddat monument, ett så kallat kulturarv, där konst och arkitektur tillsammans med den väl restaurerade stadsmiljön gjort den till en turistmagnet.

När jag väl kom dit fann jag mycket riktigt att stan inte försummat att ta vara på den store konstnärens ryktbarhet. På ett flertal platser möter man hans liv och verk, till och med i ett speciellt El Greco-hus. Det huset har visserligen aldrig varit hans men ändå inretts på ett sätt som att det kunde varit det. Där finns även verk av honom själv och andra utställda, bland annat porträtten av alla apostlarna, den berömda "Petri tårar" och översiktsbilden av Toledo (dock inte den ovanstående - "Toledo i åskväder" - som finns i Metropolitan Museum of Art, New York).

Toledo har inte bara varit huvudstad i Spanien utan även kallats tre religioners huvudstad. Belägen i hjärtat av Spanien har den varit en skärningspunkt och smältdegel för de olika kulturella inflytanden som än idag förmärks i uppdelningen judiskt, kristet och islamiskt. Det syns i inläggningar i gatstenen, arkitektoniskt och i de olika helgedomarna.

Den stora katedralen ligger inklämd i gamla stans gytter av slingrande gränder, och det är först när man stiger in i den som man blir varse dess storlek och höggotiska rymd. Även i det inre är den emellertid svår att överblicka och de dubbla pelarraderna på båda sidorna av mittskeppet ger intryck av att nya nav öppnar sig åt flera håll, vilket inte gör det alldeles enkelt att hitta tillbaka till utgångspunkten. Det är faktiskt ett av de mest imponerande kyrkorum jag sett.

Även här i katedralen finns en tavla av El Greco, men inte någon lika storslagen som den man finner i en annan kyrka, Santo Tomé. Där, i ett eget kapell, täcker den gigantiska målningen "Greve Orgaz begravning" nästan en hel vägg. Ett enastående verk som man knappast kan se sig mätt på, med ett myller av delvis identifierbara människor tillsammans med himmelens änglar och musiker, Jesus Kristus, gudsmodern och andra centrala kristna gestalter. Nej, grekens måleri liknar verkligen inte någon annans, oavsett om molnbankarna varslar om åska eller befolkas av himmelens härskaror.

Foto: EJ
(konstbilderna är hämtade från Wikipedia och Museo del Greco)