I likhet med Estland och Lettland har även Litauens huvudstad en gammal stadskärna som i sig är en sevärdhet. Vilnius profilerar sig som norra Europas främsta barockkyrkostad, med en kyrka i snart sagt varje kvarter. Den har även haft en stor judisk befolkning och en gång i tiden kallats Litauens Jerusalem. Utanför den enda kvarvarande synagogan anger en skylt att staden en gång hade över hundra synagogor, vilket kan få en att undra om stan en gång mestadels bestod av helgedomar.
En gång ett storhertigdöme av betydande mått har Litauen sedan dominerats av flera främmande härskare. Landet delar historia med framför allt Polen men även Ryssland och Tyskland och givetvis i modern tid Sovjetunionen.
Vad gäller kyrkorna är de även i nutid påfallande välbesökta och alls inte bara av turister. När jag i söndags strosade omkring och försiktigt gläntade på portarna till dem som var öppna pågick gudstjänster med mycket folk överallt. Katolska såväl som ortodoxa.
Det finns säkert både vila och skönhet i allt detta, det vore dumt att förneka. Fostrad i protestantism, ja i yttre hänseende närmast kalvinistisk asketism, kan jag fascineras av motsatsen, den som i hög grad består av ordlösa ritualer, musiken, det sinnligt vädjande, som jag samtidigt inser skulle riskera att tömmas på meningsfullhet utan referenserna till den grundläggande dogmatik som de bygger på.
Nej, det är inte det ofta påpekade behovet av gemenskap och tillhörighet som gör sig påmint, inte de förpliktande bekännelserna, utan mera rummen där livets outgrundliga sidor av grymhet och skönhet erkänns och gestaltas, där trohjärtad längtan efter nåd, barmhärtighet och sanning möts av både stilla reflektion och orimliga svar. Jag går tusen gånger hellre i dialog med det kristna arvet än med den svamliga nyandlighet som presenteras som alternativ för samtidens agnostiker.
Beträffande det arkitektoniska bjuder Vilnius inte bara på "välgräddad" barock utan även på andra ytterligheter. Den vackra gotiken i lilla St Anne, som praktiskt taget bildar en enhet med den stora Bernadinerkyrkan, är ett exempel. Ett annat är den egenartade tegelkyrkan (ortodox) framför vilken torghandel ständigt pågår med fina ylleplagg, bärnstenssmycken och riktigt usel hötorgskonst (se tredje bilden uppifrån).
Den andra ytterligheten är katedralen, som av den tyske författaren Alfred Döblin träffande liknats vid en blandning av grekiskt tempel och polsk teater. Inte mindre anslående är klockstapeln som åtminstone till hälften mest liknar ett strandat fyrtorn.
I anslutning till universitetet ligger den ståtliga St Johanneskyrkan, vars inre rymmer en fantastisk orgel. Man får hoppas att den låter lika bra som den ser ut. Framför den finns en byst av den polske nationalkompositören Stanislaw Moniuszko (1819-1872), framför allt känd för sina operor.
Bland de barocka interiörerna imponerade nog Dominikanerkyrkan mest av dem jag såg. Svår för att inte säga omöjlig att överblicka från de omgivande gränderna blir den kyrka först när man passerat en mörk inre gång och viker av till höger, där kyrkorummet plötsligt öppnar sig i en rikt ornamenterad inre rymd.
Inte för att jag hyser någon speciell kärlek till barockstilen, men visst kan jag ryckas med av detta överdåd. Samtidigt tänker jag med sympati på de reformerande krafter som i sin radikala reaktion mot all denna mäktiga storvulenhet landade i ett enkelt träkors som enda utsmyckning av gudstjänstlokalen.
I Vilnius tyckte jag mig också se att många av de gräddvita kyrkorna där försetts med svarta linjer som mycket effektfullt markerade det dekorativa linjespel som är så typiskt för barocken.
Till sist ytterligare ett par bilder, den ena med Gryningsporten och den andra med en flank av Bernadinerkyrkan och statyn av den polske poeten Adam Mickiewicz. I bakgrunden det enda kvarvarande tornet av det gamla kastellet uppe på höjden.
Foto: EJ (klickbara bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar