"Ondskan in i märgen"

Jag läste "Ondskan in i märgen" av Emilio Zucchi (Faethon, 2017; i översättning av Jesper Svenbro) första gången förrförra sommaren och tänkte redan då skriva om den. När den nu på grund av världshändelserna gjorde sig påmind, inte minst för titelns skull, läser jag om den och tänker att den är värd all uppmärksamhet den kan få. Snarare än en diktsamling bör den nog ses som en dikt i 33 avsnitt, en dikt baserad på verkliga personer och händelser.

Zucchis berättande poesi hämtar stoffet från andra världskrigets och den italienska fascismens slutfas. Några namngivna gestalter från båda sidor av kampen står i fokus, främst den våldsdyrkande sadisten Pietro Koch och några av de partisaner han plågade till döds i sina speciellt inrättade tortyrkammare i Florens och Milano. "Krossat dricksglas i de törstandes munnar".

Koch - en man "som kunde anlitas för det smutsigaste av uppdrag", en soldat som genom sitt våldskapital och sin känslokyla skaffade sig ett rykte och en position som även i de egna leden väckte rädsla och split; till och med Mussolini kunde känna av ett möjligt hot. Han tillfångatas och släpps, planerar en flykt under ny identitet men överlämnar sig till sist frivilligt till polisen i utbyte mot att få sin nya kärlek frigiven. Han döms dock denna gång till döden. Nykammad rättar han till pressvecken på byxorna innan gevärssalvan "sliter loss kupolen på hans skalle".

Anna Maria  Enriques - judisk på faderns sida, katolsk på moderns, gör motstånd i den Social-Kristna rörelsen. Hon sviks av några hon litat på och blir en av dem som fängslas i "urinens och blodets lokaler" i källaren i Villa Triste, Florens. Där skållas hon i 70-gradigt duschvatten, tiger sig igenom de omänskliga plågorna, men utlämnar inga namn till förbrytarbandet under Kochs befäl. Till sist avrättas hon tillsammans med fem andra partisaner på stranden av Mugnone, en biflod till Arno. 

Det är Anna Maria som får sista ordet i en längre slutdikt där hon från andra sidan graven i kristet försonande ordalag sammanfattar sitt liv och talar om och till den Koch som offrar sig för en kvinna: 

"Du, Pietro Koch, vert inte vilken skönhet

som finns i ängens blomma, i lakanen

som hängts ut att torka på en bakgård, i en dagbok 

förd av en mycket blyg ung flicka, i vinden

som drar i det vissna gräset. Du känner inte till...

det ofantliga som ryms i tågets fjärran vissling

eller i en rostig bleckburk

intill två barn som leker; du skulle inte känna igen 

den renaste bönen

där den dolts i hädelsen; du vet inte, vet inte,

vet inte..."

Hon har hört att han överlämnat sig till polisen, vilket trots allt inger henne en gnista av det hopp som förvandlat till blixt, till "evighetsblixt", kanske kunde annullera hans inferno och bli till frälsning:

"Och  nu ber jag för att din gest

i din egna ögon verkligen var en gest av kärlek,

inte av högmod, fåfänga. Jag kommer ihåg dig

som frånstötande vidrig; ändå hoppas jag

att från ditt mörka inre,

måttlös i sin ondska,

en gnista av kärlek ska ha sluppit ut

för evig tid."

I ett efterord problematiserar översättaren Jesper Svenbro denna kristet färgade förhoppning om en mirakulös försoning, den (med filosofen Jaques Derridas formulering) i grunden "vansinniga" förlåtelsen, endast möjlig som dröm i en situation där ingen villkorlighet eller maktställning råder.  

Ett sakligt återgivande av ondskans uppenbarelseformer kräver mer än vardagsspråkets stapplande schabloner och distanserande jargonger. Zucchi visar att det koncentrerade poetiska språket kan vara sanningsbärande och betydelsefullt som ett inträngande och omskakande komplement till dokumentationens och domstolsjuridikens språk. 

Men de dagsaktuella bilderna då - och filmerna? Bilderna av ryssarnas illdåd i Ukraina hör sannerligen till det mest omskakande man kan uppleva just nu, senast de från Butja som i förrgår kablades världen runt, utom i Ryssland. Ofullständigt igenskottade massgravar med uppstickande kroppsdelar. En gata med mördade män i civila kläder utspridda, kroppen närmast kameran synligt bakbunden. Levande som vandrar omkring bland de döda i förstadens bostadskvarter, i kaoset av spillror och smuts, söndersprängd plåt och försåtliga minor.

Bilderna väcker en vrede som till och med får presidenter och ministrar att tillfälligt överge sin diplomatiska återhållsamhet, som är så drabbande att man förfärad och förtvivlad tappar ord och målföre. 

Det är då en filmsekvens åtminstone för mig kommer till ett slags undsättning just för att den så väl illustrerar vanmakten, mållösheten. En äldre man som står på den där vägen med liken utspridda vänder sig mot kameran, pekar åt ett håll varifrån skotten eller mördarna kom och tar sats för att berätta. 

Han försöker formulera något, men tystnar och vrider sig som i mentala kramper och stönar: "De djävlarna, de djävlarna..." Han får inte ur sig det vrål som bor i honom och som hotar kväva honom, men förmedlar trots allt sin vanmakt och sin vrede. 

Nej, vrålet når ändå inte den förstockade tyrannen i Kreml och hans underdåniga anhang. Ändå måste det på något sätt ut när alla språk för tillfället sviktar, ter sig otillräckliga. Slutligen kommer i ett hest väsande ett enda ord från mannens läppar:

"Fähundar!"

Det är starkt och det räcker just nu. Jag kommer inte att glömma honom. Tids nog kommer han att kunna vittna i flerordsmeningar.

I Haag skulle det ha hetat: "Krigsförbrytare!" I någon dikt om fem eller femtio år kanske "ondska in i märgen". Oförlåtlig ondska in i märgen.