Nobelpristagaren

Vi satt i ett hotellrum i Venedig när nyheten om årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs i media. Inte så att det var breaking news på tv eller synligt i stans bokhandelsfönster. Men utrustad med plattor och mobiler kan man ju i dessa tider underrätta sig om det mesta av det som händer på hemmaplan, inklusive vädret. Om man vill.

Jag sa till G att jag nog hade en bok av Patrick Modiano i hyllan därhemma och att den stått där sedan sent 70- eller möjligen tidigt 80-tal, oläst. Tyckte mig till och med minnas titeln: "Villa Triste". Allt visade sig stämma.

Jag har läst den nu och tänker att det nog inte är hans främsta verk, att den här romanen knappast ensam kunnat motivera priset. Men ändå - ju längre jag kom i texten desto intressantare blev den. Jag kände igen den karakteristik av Modianos stil och ämnessfär som många redan formulerat, så den är förmodligen representativ för författarskapet i stort. Just denna upptagenhet av att minnas det som en gång var, den noggranna bestämningen av uppehållsplatser som samtidigt förstärker intrycket av tillvarons oåtkomlighet, undanglidande figurer vars bakgrunder aldrig blir riktigt klarlagda och som därmed också inger onda aningar. Modiano är helt klart en mycket suggestiv skildrare av mänskliga möten och stämningslägen.

"Villa Triste" tilldrar sig i tidigt sextiotal i lyxiga badortsmiljöer vid fransk-schweiziska gränsen. Berättaren/huvudpersonen ser tillbaka på vad som hände honom den gången, och tidsplanen skjuts in i varandra genom att han minns som i presens. Han är mycket ung, bara arton år, och på flykt från sin normala Paristillvaro, också det kolonialkrig som pågår i Algeriet. Han anammar ett alias - "greve Victor Chmara" - och flyter omkring i ett gränsland som nog kan uppfattas som sådant i både fysisk och psykisk bemärkelse.

Victor dras in i en del märkliga societetsnöjen tillsammans med Yvonne, en ung modell och presumtiv filmstjärna med uppenbarligen goda kontakter i dessa miljöer. En av hennes vänner är den besynnerlige doktor René Meinthe, ägare till Villa Triste. Vad han egentligen sysslar med på sina återkommande resor till Genève förblir i dunkel. En annan är hennes farbror, som visserligen yppar en del om sin brorsdotter men i själva verket ingenting av det som Victor skulle vilja veta. Överallt välkomnas de och kinesar i fina hotellsängar eller på villagolv. Det vilar en sorts sorglöshet över deras förälskelse blandad med de stänk av vemod som minnesarbetet ger åt händelserna. Saklighet, inte sentiment, kännetecknar texten. Också när Yvonne till sist utan att vidare meddela sig försvinner med en rival till Victor.

Skildringen är som sagt detaljrik, ibland undrar man som läsare om inte onödigt mycket så. Ta exempelvis de märkliga turerna kring den jurybedömda tävlingen Coupe Houligant, som går ut på att med flotta bilar och modeutstyrda kvinnor skapa en slagkraftig tablå, ett slags levande charad. Underligt nog fastnar dock detta jippo i både Victors och läsarens minne som ett talande exempel på det lättsinne som kännetecknar dessa kretsar, nöjen vilkas meningslöshet kanske bäst bekämpas med försjunkenhet i deras prunkande enskildheter.

Jag erkänner mig besegrad av Modianos berättarkonst och är definitivt lockad att läsa fler av hans verk, i synnerhet de som publicerats under senare år och som av recensioner att döma är ännu mer övertygande.

Foto: EJ