Sokolov

Han var tillbaka! Efter att så olyckligt två år i rad ha tvingats ställa in sina årliga Stockholmsbesök fanns Grigory Sokolov på plats i Konserthuset i söndagskväll. Salen nedsläckt som vanligt, en tom estrad med bara flygeln i dess mitt, den kutiga gestalten böjd över klaviaturen, händer som möter tangenterna ömsom med mjukt smekande kvinnohänder, ömsom med kraftfulla björnramar slående från axelhöjd. Ett makalöst virtuoseri, men alls icke det som huvudsaken.

En konsert med Sokolov är inte bara traditionellt tudelad med en paus i mitten. Efter det annonserade programmet - den här gången Bach, Beethoven och efter paus Chopin - vidtar extranumren. Och då bjuds det inte sällan (som denna gång) en halv konsert till. Det ska givetvis uppfattas som generositet men torde också kunna tillskrivas pianistens inspiration och spelglädje. Hans liv är pianomusik, helt enkelt.

Det började med Johann Sebastian Bach, första partitan, BWV 825. Och vi hörde en livfull och dynamisk musik fjärran en opersonligt framrullande barock. Sokolov vet vad han vill med varje fras, en nyansernas mästare som behärskar pianots mekanik till fulländning. Det gäller både i lugnet och virvelstormen, både i den långsamma Sarabanden och i den avslutande Giguens tonkaskader. Jag kan lika gärna citera mig själv från den förra konserten, 2011:

"I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av."  

Det där inslaget av stål (dock aldrig med skrälligt biljud) kom tydligt fram i Ludwig van Beethovens sonat nr 7, i D-dur, op. 10:3, även om spelet i pianissimo gjorde mig allra mest förundrad. Den här sonaten hör inte till Beethovens mest spelade och för min del blev den något av en uppenbarelse. Redan som tjugoåttaåring år 1798 komponerade Beethoven alltså något så genialt som detta, med en långsam sats - Largo e mesto - som måste ha varit höjden av radikalism i den wienklassicistiska miljön och som förutskickar tongångarna i de sista sonaterna. Det är en oerhört tragisk musik som Sokolov gjorde till den gripande klagosång det är fråga om - ett sörjande som så realistiskt pendlar mellan obesvarade frågor, förtvivlan och vanmäktig vrede.

Sonaten har fyra satser, och den tunga largosatsen följs av den soligaste menuett man kan tänka sig. De omgivande satserna är virtuosa, lekfulla och humoristiska, med allt vad vi associerar med beethovensk rikedom i sig. I och med Sokolovs eminenta tolkning framstår den här sonaten i mina öron som en av de allra bästa som över huvud komponerats. (Det finns en inspelning av den med Sokolov på Spotify här).

Efter paus Frédéric Chopin, den stora tredje pianosonaten i h-moll, alltså inte den med den berömda sorgmarschen. En blandning av konstfärdigt sonatkomponerande och ljuvlig bel canto, mycket brant sammanfattat. Naturligtvis bländande spel, inte minst i den virvlande finalen (hör här i en piratupptagning i våras), men ändå inte den musik som grep mig mest denna afton.

Så var det då dags för extranumren, inte mindre än sex stycken. Inledningsvis Schubert, bland annat två stora impromptun, alldeles underbart framförda, och sedan också ett par mazurkor av Chopin, samt ett charmerande okänt litet stycke som avslutning.

Och varje gång man ser den store pianisten buga sig i samma formella stil och till synes oberörd av publikens ovationer promenera ut från scenen för att strax återkomma, tänker jag: Ja, gärna ett stycke till. Och ett till. Sedan lämnar jag salen smått omtumlad och undrar vad jag egentligen varit med om. Ännu en bästa pianoafton någonsin?

Välkommen åter Grigory Sokolov!